European Central Bank - eurosystem
Sökalternativ
Hem Media Förklaringar Forskning och publikationer Statistik Penningpolitik €uron Betalningar och marknader Karriär och jobb
Förslag
Sortera efter

Vad är ANFA?

Uppdaterad den 24 februari 2023 (först publicerad den 5 februari 2016)

Avtalet om finansiella nettotillgångar (ANFA) är ett avtal mellan de nationella centralbankerna i euroområdet och Europeiska centralbanken (ECB), vilka tillsammans utgör Eurosystemet. I avtalet fastställs regler och övre gränser för innehav av finansiella tillgångar som rör de nationella centralbankernas nationella uppgifter. Sådana finansiella tillgångar som innehas av nationella centralbanker kan exempelvis vara motposten till deras kapital och redovisningsreserver eller andra särskilda skulder, deras valutareserver och de anställdas pensionsfonder eller tillgångar som innehas av allmänna investeringsskäl.

Innehav av finansiella tillgångar annat än för penningpolitiska syften utgör en integrerad del av de funktioner som europeiska centralbanker utövar och dessa fanns redan innan euron infördes. När den monetära unionen inrättades beslutade regeringarna att enbart de av centralbankernas funktioner och uppgifter som erfordras för att bedriva en gemensam penningpolitik i hela euroområdet skulle vara gemensamma. Samtidigt beslutades att de nationella centralbankerna skulle kvarstå som oberoende institutioner och fortsätta att utföra uppgifter på nationell nivå utan inskränkning på den gemensamma penningpolitiken.

Med andra ord är nationella centralbanker finansiellt oberoende institutioner som utför penningpolitiska uppgifter relaterade till Eurosystemets huvuduppgift att upprätthålla prisstabilitet. De utför även nationella uppgifter. ANFA upprättades för att sätta en övre gräns för de totala finansiella nettotillgångar (net amount of financial assets, NFA) som avser nationella, icke-penningpolitiska syften, så att de inte skulle inkräkta på penningpolitiken.

De senaste ändringarna i ANFA godkändes av ECB-rådet i december 2022. Syftet var att öka effektiviteten i relaterade processer, men lämna innehållet i avtalet i stort sett oförändrat.

Hur fungerar ANFA?

Varför innehar de nationella centralbankerna finansiella tillgångar som inte har något med penningpolitik att göra?

Varje centralbank har finansiella tillgångar som inte har något med penningpolitik att göra. Penningpolitiken för alla länder i euroområdet fastställs centralt av ECB-rådet. När Ekonomiska och monetära unionen grundades fastslog regeringarna i EU-fördraget att uppgifter rörande penningpolitik skulle överföras till europeisk nivå. Utöver penningpolitiken får de nationella centralbankerna utföra nationella uppgifter. Denna princip är fastställd i artikel 14.4 i stadgan för ECBS och ECB.

I praktiken innehar de nationella centralbankerna tillgångar som inte berör penningpolitik eller Eurosystemets växelkurspolitik, såsom: 

  • guld eller valutareserver
  • investeringsportföljer för t.ex. personalens pensionsfonder
  • tillgångar som hålls som motpost till kundinlåning, från t.ex. utländska centralbanker eller regeringar. 

Samtidigt har de nationella centralbankerna skuldpositioner som inte har något med penningpolitik att göra, inklusive ovannämnda inlåning från utländska centralbanker eller regeringar. De nationella centralbankerna kan utföra nationella uppgifter i den mån dessa åtgärder inte inkräktar på Europeiska centralbankssystemets (ECBS) mål och verksamhet och särskilt penningpolitiken. På samma vis har ECB en portfölj av egna medel för kapital och redovisningsreserven samt även en pensionsfondsportfölj för sin personal.

Nationella centralbanker hade de ovannämnda portföljerna redan innan de gick med i Eurosystemet och intäkterna av dessa bidrog till de nationella centralbankernas finansiella intäkter. När euroområdet bildades noterades att dessa portföljer skulle bidra till att tillfredsställa likviditetsbehovet för banksystemet i euroområdet eftersom de skulle beaktas för kalibreringen av penningpolitiska operationer. Ur ett penningpolitiskt perspektiv ansågs det inte vara ett problem att sådana portföljer skulle fortsätta skötas av de nationella centralbankerna utanför penningpolitikens område. Det sågs inte heller som ett problem att de med tiden skulle få växa i samma (eller långsammare) takt än efterfrågan på eurosedlar och kassakrav för banksystemet. Enligt ECB-rådet skulle en fara för penningpolitiken också kunna uppstå om portföljer som inte innehas i penningpolitiska syften, netto icke-penningpolitiska skulder, växte snabbare än efterfrågan på likviditet under en längre tid. ANFA inrättades för att styra och begränsa denna tillväxt.

Vad är finansiella nettotillgångar (NFA)?

Det finns positioner som inte är direkt relaterade till penningpolitik på både tillgångs- och skuldsidan i en centralbanks balansräkning. Skillnaden mellan dessa två uppsättningar positioner definieras som finansiella nettotillgångar, eller NFA. Detta begrepp illustreras nedan med hjälp av Eurosystemets veckobalansräkning per den 1 januari 2023, publicerad på ECB:s webbplats. En exakt definition finns i bilaga 1 i ANFA.

Illustrationen visar att NFA på tillgångssidan omfattar summan av balansräkningsposterna 1 till 4, 5.6, 6, 7.2, 8 och 9. På skuldsidan omfattar de posterna 2.5 och 3 till 12. Om man subtraherar dessa skulder från den tidigare nämnda summan av tillgångar (alltså respektive sektioner som markerats med orange nedan) får man fram de finansiella nettotillgångarna.

Vad är värdet av Eurosystemets finansiella nettotillgångar?

Per den 1 januari 2023 uppgick Eurosystemets finansiella nettotillgångar till -669 miljarder euro, och för 2022 uppgick Eurosystemets genomsnittliga årliga finansiella nettotillgångar till -730 miljarder euro, efter en successiv minskning sedan 2014. Detta negativa värde beror främst på den växande skuldsidan i Eurosystemets balansräkning, vilket mer än uppväger den positiva utvecklingen på tillgångssidan, såsom förklaras ovan. I jämförelse har sedlar och minimireservkrav (MRR) ökat i en genomsnittlig takt på 6,7 procent per år sedan 2002.

Vad är ANFA?

ANFA står för ”Agreement on Net Financial Assets” (avtal om finansiella nettotillgångar). Det är ett avtal mellan de nationella centralbankerna i euroområdet och ECB, vilka tillsammans utgör Eurosystemet. I avtalet fastställs reglerna för beräkning av övre gränser för värdepappersinnehav avseende de nationella centralbankernas nationella uppgifter.

Varför är det nödvändigt att begränsa NFA?

ANFA begränsar den mängd NFA som nationella centralbanker kan inneha. Detta är nödvändigt för att säkerställa att ECB-rådet har full kontroll över storleken på Eurosystemets balansräkning och på så vis möjliggöra att penningpolitiken genomförs på ett effektivt sätt. Före finanskrisen 2007–2008 var det mest effektiva sättet att genomföra penningpolitik att säkerställa att banker behövde vända sig till Eurosystemet för att få likviditet. En brist på likviditet gentemot Eurosystemet, även kallat ett ”likviditetsunderskott”, var grunden för penningpolitikens implementering. ANFA skyddade detta likviditetsunderskott. När finanskrisen slog till blev det nödvändigt att förse bankerna med mer likviditet än de verkligen behövde för att uppfylla minimireservkraven. Banksystemet fungerar nu med likviditetsöverskott istället för med ett underskott. I detta läge skyddar ANFA inte längre likviditetsunderskottet utan säkerställer att överskottslikviditeten inte överskrider den nivå som ECB-rådet ser som lämplig för sin penningpolitiska inriktning.

Innebär ANFA verkligen ett godkännande för nationella centralbanker att trycka så mycket pengar de vill?

Nej, det är tvärtom. I ANFA fastställs en övre gräns för hur mycket icke-penningpolitiskt relaterade finansiella nettotillgångar en nationell centralbank får inneha i syfte att säkerställa att ändringar i dessa inte inkräktar på Eurosystemets penningpolitik.

Vad påverkar den övre gränsen på NFA i ANFA?

Det ökande totalvärdet på sedlar i omlopp och beloppet på minimireserver som banker måste hålla på centralbanken skapar ett behov av likviditet som tillgodoses av Eurosystemets penningpolitiska transaktioner och centralbankernas NFA. Genom att fastställa den lägsta volymen för penningpolitiska transaktioner fastslås en övre gräns för centralbankernas NFA som en restpost. Om ECB-rådets mål är ett likviditetsöverskott sätter ANFA en gräns för centralbankernas NFA och säkerställer att likviditetsöverskottet inte överskrider en viss nivå.

Varför begränsar ANFA de finansiella nettotillgångarna för de nationella centralbankerna och inte de finansiella bruttotillgångarna?

För att effektivt genomföra penningpolitik måste den mängd likviditet som tillförs genom icke-penningpolitiska transaktioner kontrolleras. Varje tillgång på en centralbanks balansräkning skapar centralbankspengar eller likviditet. Varje skuld på balansräkningen medför ett likviditetsutflöde. För att justera den totala likviditet som en centralbank tillför genom icke-penningpolitiska transaktioner nettas alla icke-penningpolitiska tillgångar och skulder.

Hur beräknar man det maximala NFA?

Kalibreringen av NFA-rättigheter sker minst vart tredje år, men ad hoc-kalibreringar kan utföras på begäran av någon av avtalsparterna. För varje kalibrering fastställer ECB-rådet de nödvändiga penningpolitiska parametrarna. ECB-rådet avgör vilken likviditetsnivå som är lämplig för Eurosystemet, fastställer minimireservkvoten och beslutar om storleken på de direkta penningpolitiska portföljerna för att uppnå den mest effektiva implementeringen av sin penningpolitik. ECB-rådet beaktar även utvecklingen avseende antalet utelöpande sedlar. Det nya maximala beloppet för Eurosystemets aggregerade NFA blir en restpost av ovannämnda faktorer.

Hur fördelas det maximala beloppet av Eurosystemets NFA till de nationella centralbankerna?

När taket för NFA för hela Eurosystemet har fastställts fördelas det i enlighet med varje nationell centralbanks andel av ECB:s kapital med beaktande av de nationella centralbankernas historiska utgångslägen för att fastställa de nationella centralbankernas NFA-rättigheter för påföljande år. Denna rättighet gäller sedan fram till nästa kalibrering, som äger rum senast efter tre år.

Om en nationell centralbank planerar att inte utnyttja sin rätt i sin helhet kan ANFA under kalibreringsprocessen tillfälligt omfördela den outnyttjade delen till andra nationella centralbanker som önskar ett högre NFA-tak. Den outnyttjade delen omfördelas av en central mekanism som definieras i ANFA. De nationella centralbankernas NFA får, som ett årsgenomsnitt, inte överstiga deras NFA-tak. 

Vilken inverkan har undantag?

Undantag kan påverka fördelningen av det maximala NFA-beloppet i Eurosystemet. Men de ökar inte i sig det maximala beloppet, vilket sätter ett tak för NFA-innehav för Eurosystemets nationella centralbanker.

Undantagen definierar en lägsta NFA-nivå som varje nationell centralbank kan inneha. Med andra ord har varje nationell centralbank rätt att hålla en viss andel av Eurosystemets maximala NFA-belopp, baserat på den centralbankens andel av ECB:s kapital. Härvid utgörs det belopp som motsvarar undantaget av dess lägsta nivå (som kan vara högre än dess andel av ECB:s kapital). Om vissa nationella centralbanker håller NFA motsvarande deras undantag som överstiger deras kapitalandelar kommer NFA-beloppet som de övriga bankerna får hålla att reduceras så att det maximala NFA-beloppet i Eurosystemet aldrig överskrids.

Det finns tre typer av undantag:

  • Historiskt undantag (se bilaga III i ANFA) säkerställer att de nationella centralbankerna inte behöver reducera sitt NFA under en nivå som är kopplad till deras historiska utgångsläge.
  • Tillgångsspecifikt undantag skyddar vissa tillgångsinnehav (definieras i bilaga IV i ANFA) som inte är lätta att avyttra för den nationella centralbanken p.g.a. avtalsenliga restriktioner eller andra begränsningar.
  • Dynamiskt undantag justerar över tid det historiska undantaget för små nationella centralbanker i proportion till ökningen eller minskningen i Eurosystemets maximala NFA.

Endast det största av de tre undantagen gäller.

Vad händer om en eller flera nationella centralbanker inte investerar något alls, eller mindre än det maximala tilldelade beloppet? Kan de överlåta återstoden till de övriga?

Om vissa nationella centralbanker planerar att hålla ett mindre innehav än de har tilldelats, kommer den outnyttjade delen att omfördelas av en central mekanism som definieras i ANFA. Detta görs inom ramen för den återkommande kalibreringen av NFA-taken. Omfördelning av outnyttjat utrymme är temporärt och kommer att räknas om under påföljande kalibrering. Omfördelningen påverkar inte det aggregerade maximala NFA-belopp som innehas av alla Eurosystemets nationella centralbanker, vilket fastställs genom penningpolitiska beslut av ECB-rådet.

Varför använder en del nationella centralbanker sin ”kvot” och andra inte?

Detta beror på institutionella preferenser. Vissa jurisdiktioner har specifika rättsliga begränsningar för nationella centralbanker vad gäller icke-penningpolitiska investeringar medan andra har rättsliga föreskrifter om att nationella centralbanker ska beakta sina aktieägares intressen när de penningpolitiska uppgifterna fullgjorts. Dessutom har vissa nationella centralbanker stor kundinlåning och/eller statlig inlåning på skuldsidan, vilket påverkar innehaven i deras portföljer som inte innehas i penningpolitiska syften.

Det finns även en historisk anledning – innan euron infördes 1999 hade ett antal centralbanker i Europa relativt stora valutareserver för att styra sina växelkurser, framför allt gentemot den tyska marken. Denna situation kan jämföras med när EU-medlemsstater antog euron efter 1999 när de nationella centralbankerna också höll ganska stora valutareserver för att styra sina växelkurser gentemot euron innan de gick med i Eurosystemet. De nationella centralbankernas olika utgångslägen förklarar de väsentliga skillnaderna i sammansättningen i deras balansräkningar, vilka i vissa fall kvarstår flera år efter att länderna gått med i euroområdet.

Vad händer om en nationell centralbank överskrider NFA-taket?

Om en nationell centralbank konsekvent överskred sitt NFA-tak skulle detta kunna påverka genomförandet av penningpolitiken. Av denna anledning övervakar ECB årligen huruvida de nationella centralbankerna uppfyller ANFA. Om så är nödvändigt kan ECB-rådet, i enlighet med artikel 14.4 i stadgan för ECBS och ECB, förbjuda, begränsa eller inskränka de transaktioner som utförs av nationella centralbanker utanför penningpolitikens område om dylika transaktioner strider mot ECBS:s mål och funktioner, inbegripet Eurosystemets penningpolitik. Än så länge har det inte förekommit någon omotiverad avvikelse från NFA-taken.

En avvikelse är motiverad om den sker p.g.a. internationella åtaganden till IMF eller en nationell centralbanks avsättning till reserver för likviditetsstöd i nödlägen (ELA) till dess banksystem (ELA är del av NFA i enlighet med definitionen i ANFA). Om detta sker ska den nationella centralbanken minska sitt NFA så snart som möjligt för att återigen efterleva ANFA. Tidsfristen för att göra detta är ett år om överträdelsen beror på åtaganden gentemot IMF.

Vad händer om det totala NFA-beloppet för alla nationella centralbanker underskrider det beräknade maximala beloppet?

Generellt är det inget problem om NFA understiger den beräknade maximala nivån. Detta inträffar i själva verket ofta. NFA har minskat sedan 2014, medan antalet sedlar i omlopp fortsätter att öka. Det innebär att för hela euroområdet är likviditetsbehovet som genereras av sedlar i omlopp högre än den likviditetsskapande effekt som genereras av Eurosystemets NFA. Likviditetsbehoven täcks istället genom användning av penningpolitiska verktyg, antingen Eurosystemets regelbundna refinansieringstransaktioner eller strukturella transaktioner som t.ex. penningpolitiska direktköp eller strukturella reverserade transaktioner.

Vad händer om det totala NFA-beloppet överskrider det beräknade maximala beloppet?

Detta har aldrig inträffat och att så skulle ske är ytterst osannolikt. ANFA är en enhällig överenskommelse mellan de nationella centralbankerna och ECB som samtliga parter har förbundit sig att efterleva. Risken att det totala NFA-beloppet är för stort minskar dessutom ytterligare genom konservativa antaganden när NFA-taken fastställs. Detta innebär att även om NFA skulle överstiga det maximala beloppet, och de penningpolitiska transaktionerna följaktligen vore mindre än vad som ursprungligen förutsetts, skulle den eftersträvade strukturella likviditetspositionen troligen fortfarande kvarstå. Följaktligen kan penningpolitiska transaktioner bli mindre än vad som är önskvärt för en effektiv implementering av penningpolitiken men situationen på kort sikt skulle inte bli akut och ECB skulle vidta korrigerande åtgärder. Om korrigerande åtgärder erfordras har ECB-rådet verktyg att tillgripa för att säkerställa att penningpolitiska transaktioner är tillräckligt stora. Vad gäller storleken på refinansieringstransaktionerna kan ECB-rådet t.ex. använda likviditetsdränerande transaktioner eller höja minimireservkraven.

Vad händer om andra faktorer, t.ex. sedlar, utvecklas på ett annat vis än väntat?

Den återkommande beräkningen av ANFA baseras på konservativa antaganden. NFA-taken kommer således att ha tillräckliga buffertar för att hantera oförutsedda skeenden. När man beräknar taken antas t.ex. att sedlar i omlopp kommer att ligga kvar på samma nivå som under det tredje kvartalet under innevarande år.

Under vilka förhållanden skulle NFA kunna inkräkta på penningpolitiken?

ANFA antogs för att undvika att NFA inkräktar på penningpolitiken. Skulle NFA-beloppet ändå överstiga det maximala beloppet kan detta få till följd att penningpolitiska transaktioner blir för små för att möjliggöra en effektiv implementering av penningpolitiken.

Det är inte bara NFA-beloppet som har betydelse utan även sammansättningen. Om en transaktion i penningpolitiskt syfte uppvägs av en som inte utförs i penningpolitiskt syfte (t.ex. en är ett förvärv av ett värdepapper och en är en försäljning av samma värdepapper) kan detta sända motstridiga signaler om Eurosystemets penningpolitiska avsikter eller minska penningpolitikens effektivitet. Ett annat exempel är centralbankstransaktioner i utländska valutor som kan ha inverkan på växelkurser eller misstolkas som valutainterventioner.

För att säkerställa att dessa händelser inte har inverkan på penningpolitiken har ECB vidtagit åtgärder som kompletterar ANFA, inklusive ECB:s riktlinje om de nationella centralbankernas inhemska förvaltningsåtgärder av tillgångar och skulder (omarbetning) (ECB/2019/7) och ECB:s beslut om ett program för köp av den offentliga sektorns tillgångar på andrahandsmarknaderna (ECB/2015/10, i dess ändrade lydelse). Den första av dessa kontrollerar t.ex. likviditetseffekter netto av nationella centralbankers transaktioner medan den senare kontrollerar mängden specifika värdepapper som finns tillgängliga i programmet för köp av offentliga värdepapper som innehas i alla Eurosystemets centralbankers portföljer.

Hur säkerställer man att investeringstransaktioner inte påverkar penningpolitiken?

I ANFA fastställs en maxgräns för de nationella centralbankernas NFA. Samtidigt begränsar detta likviditetseffekten från icke-penningpolitiska transaktioner som de nationella centralbankerna genomför. Vidare agerar de nationella centralbankerna och ECB som institutionella investerare i transaktioner som inte är penningpolitiskt relaterade. När de nationella centralbankerna gör förvärv för icke-penningpolitiska portföljer följer de kriterier som liknar dem som andra institutionella investerare använder och beaktar sina beslut separat från penningpolitiken samtidigt som de följer de regler som fastställs i ANFA och andra relevanta riktlinjer.

ECB får regelbundet information om de nationella centralbankernas 1) icke-penningpolitiska transaktioner, av vilka vissa erfordrar förhandsgodkännande av ECB, 2) deras tillgångar och skulder samt 3) deras förväntade och faktiska NFA. ECB kan vidta korrigerande åtgärder om de rapporterade icke-penningpolitiska transaktionerna inkräktar på penningpolitiken. Slutligen kan ECB-rådet anta specifika åtgärder som är bindande för de nationella centralbankerna.

Varför hålls de nationella centralbankernas icke-penningpolitiska tillgångar och skulder ”hemliga”?

De nationella centralbankernas icke-penningpolitiska tillgångar och skulder offentliggörs i enlighet med nationella och europeiska regler. I enlighet med dessa regler beslutar de nationella centralbankerna om de ska offentliggöra information om sina icke-penningpolitiska tillgångar och skulder, inklusive sammansättningen av sina icke-penningpolitiska portföljer.

De flesta nationella centralbanker ger mer information i sina årsrapporter eller i andra publikationer och på sina webbplatser, där de t.ex. kan visa en uppdelning av sina tillgångar på statspapper och skuldebrev som inte är från den offentliga sektorn. Precis som andra investerare lämnar de nationella centralbankerna inte någon information som skulle kunna möjliggöra en tolkning av deras framtida investeringsbeteende.

Eurosystemet har inget mandat att redovisa sammansättningen av de nationella centralbankernas icke-penningpolitiska tillgångar och skulder.

Vad säkerställer att de icke-penningpolitiska portföljerna inte används otillbörligt för otillåten monetär finansiering?

ECB ansvarar för att se till att centralbankerna i ECBS respekterar förbudet mot monetär finansiering i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB. Detta behandlas inte i ANFA, där endast den eftersträvade strukturella likviditetspositionen för implementering av penningpolitiken behandlas och som således definierar NFA:s storlek. ANFA bemöter varken sammansättningen av icke-penningpolitiska tillgångar och skulder eller på vilket sätt dessa förvärvas.

För att övervaka efterlevnaden av förbudet mot monetär finansiering ska ECBS nationella centralbanker informera ECB om sina tillgångar och ECB säkerställer att de nationella centralbankerna inte finansierar den offentliga sektorn genom att köpa upp statspapper på primärmarknaden. ECB granskar även förvärv på andrahandsmarknaden. Resultaten av dessa kontroller och utvärderingar offentliggörs i ECB:s årsrapport.

Vad händer vid överträdelse av förbudet mot monetär finansiering?

Detta behandlas inte i ANFA utan i artiklarna 123 och 124 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (dvs. enligt den europeiska lagstiftning som har företräde). ECB-rådet fastställde regler för alla investeringstransaktioner för de nationella centralbankerna för att säkerställa att de inte kringgår förbudet mot monetär finansiering. Det är förbjudet att förvärva statspapper på primärmarknaden och de nationella centralbankerna ska rapportera vilka transaktioner de gör på andrahandsmarknaden. ECB övervakar efterlevnaden av förbudet mot monetär finansiering och rapporterar resultaten av dessa undersökningar i sin årsrapport.

SE ÄVEN

Mer om annat relaterat innehåll