Menu

Vad är ANFA?

5 februari 2016 (uppdaterad den 15 november 2019)

Avtalet om finansiella nettotillgångar (ANFA) är ett avtal mellan de nationella centralbankerna i euroområdet och Europeiska centralbanken (ECB), vilka tillsammans utgör Eurosystemet. I avtalet fastställs regler och övre gränser för innehav av finansiella tillgångar som är relaterade till de nationella centralbankernas nationella uppgifter. Sådana finansiella tillgångar som innehas av nationella centralbanker kan exempelvis vara relaterade till motposten till deras kapital och redovisningsreserver eller andra särskilda skulder, deras valutareserver och de anställdas pensionsfonder eller kan innehas av allmänna investeringsskäl.

Innehav av finansiella tillgångar annat än för penningpolitiska syften utgör en integrerad del av de funktioner som europeiska centralbanker utövar och dessa fanns redan innan euron infördes. När den monetära unionen inrättades beslutade regeringarna att enbart de av centralbankernas funktioner och uppgifter som erfordras för att bedriva en gemensam penningpolitik i hela euroområdet skulle vara gemensamma. Samtidigt beslutade de att behålla de nationella centralbankerna som oberoende institutioner, som kan fortsätta att utföra uppgifter på nationell nivå utan att dessa inkräktar på den gemensamma penningpolitiken.

Med andra ord är nationella centralbanker finansiellt oberoende institution och utför penningpolitiska uppgifter relaterade till Eurosystemets huvuduppgift att upprätthålla prisstabilitet, samt även nationella uppgifter. ANFA upprättades för att sätta en övre gräns för de totala finansiella nettotillgångar (net amount of financial assets, NFA) som avser nationella, icke-penningpolitiska syften, så att de inte skulle inkräkta på penningpolitiken.

Hur fungerar ANFA?

Varför innehar de nationella centralbankerna finansiella tillgångar som inte har något med penningpolitik att göra?

Varje centralbank har finansiella tillgångar som inte har något med penningpolitik att göra. I euroområdet fastställer ECB-rådet penningpolitiken för alla 19 medlemsländer. När Ekonomiska och monetära unionen grundades slog regeringarna i EU-fördraget fast att uppgifter som rörde penningpolitik skulle överföras till europeisk nivå. Utöver penningpolitiken skulle de nationella centralbankerna få utföra nationella uppgifter. Denna princip är fastställd i artikel 14.4 i stadgan för ECBS och ECB. I praktiken innehar de nationella centralbankerna tillgångar som inte berör penningpolitik eller Eurosystemets växelkurspolitik, såsom: guld eller valutareserver, investeringsportföljer för t.ex. personalens pensionsfonder samt tillgångar som hålls som motpost till kundinlåning, t.ex. utländska centralbanker eller regeringar. Samtidigt har de nationella centralbankerna skuldpositioner som inte har något med penningpolitik att göra, inklusive ovannämnda inlåning från utländska centralbanker eller regeringar. De nationella centralbankerna kan utföra dessa nationella uppgifter i den mån deras åtgärder inte inkräktar på Europeiska centralbankssystemets (ECBS) mål och verksamhet och särskilt penningpolitiken. På samma vis har ECB en portfölj av egna medel för kapital och redovisningsreserven samt även en pensionsfondsportfölj för sin personal.

Nationella centralbanker hade de ovannämnda portföljerna redan innan de gick med i Eurosystemet och intäkterna av dessa bidrog till de nationella centralbankernas finansiella intäkter. När euroområdet bildades konstaterade man att dessa portföljer skulle bidra till att tillfredsställa likviditetsbehovet för banksystemet i euroområdet eftersom de skulle beaktas för kalibreringen av penningpolitiska operationer. Att sådana portföljer fortsatt skulle skötas av de nationella centralbankerna utanför penningpolitikens område och med tiden få växa i samma (eller långsammare) takt än efterfrågan på eurosedlar och reservkrav (kassakrav) för banksystemet ansågs inte utgöra något problem ur ett penningpolitiskt perspektiv. ECB-rådet ansåg även att om portföljer som inte innehas i penningpolitiska syften, efter avdrag för icke-penningpolitiska skulder, skulle växa snabbare än efterfrågan på likviditet under en längre tid, skulle detta kunna utgöra en fara för penningpolitiken. ANFA grundades för att styra och begränsa denna tillväxt.

Vad är finansiella nettotillgångar (NFA)?

Centralbankers balansräkning innehåller tillgångar som inte är direkt relaterade till penningpolitik. På balansräkningens skuldsida finns skulder som inte heller är direkt relaterade till penningpolitik. Skillnaden mellan dessa två poster definieras som finansiella nettotillgångar, eller NFA. Detta begrepp illustreras nedan med hjälp av Eurosystemets veckobalansräkning per den 18 oktober 2019, publicerad på ECB:s webbplats. En exakt definition finns i bilaga 1 i ANFA.

Illustrationen visar att NFA på tillgångssidan omfattar summan av balansräkningsposterna 1 till 4, 5.6, 6, 7.2, 8 och 9. På skuldsidan omfattar de posterna 2.5 och 3 till 12. Om man subtraherar dessa skulder från den tidigare nämnda summan av tillgångar (alltså respektive sektioner som markerats med orange nedan) får man fram de finansiella nettotillgångarna.

Vad är värdet av Eurosystemets finansiella nettotillgångar?

I slutet av oktober 2019 uppgick Eurosystemets finansiella nettotillgångar till -186 miljarder euro, efter en successiv minskning sedan 2014. Detta negativa värde beror främst på den växande skuldsidan i Eurosystemets balansräkning, vilket mer än uppväger den positiva utvecklingen på tillgångssidan, såsom förklaras ovan. I jämförelse har sedlar och minimireservkrav (MRR) ökat i en genomsnittlig takt på 6,4 procent per år sedan 2002.

NFA:s utveckling jämfört med sedlar och minimireservkrav (MRR) (i miljoner euro)

Vad är ANFA?

ANFA står för ”Agreement on Net Financial Assets” (avtal om finansiella nettotillgångar). Det är ett avtal mellan de nationella centralbankerna i euroområdet och ECB, vilka tillsammans utgör Eurosystemet. I avtalet fastställs reglerna för beräkning av övre gränser för värdepappersinnehav avseende de nationella centralbankernas nationella uppgifter.

Varför är det nödvändigt att begränsa NFA?

ANFA begränsar den mängd NFA som nationella centralbanker kan inneha. Detta är nödvändigt för att säkerställa att ECB-rådet har full kontroll över storleken på Eurosystemets balansräkning och på så vis möjliggöra att penningpolitiken genomförs på ett effektivt sätt. Före krisen var det mest effektiva sättet att genomföra penningpolitik att säkerställa att banker behövde vända sig till Eurosystemet för att få likviditet. En brist på likviditet gentemot Eurosystemet, även kallat ett ”likviditetsunderskott”, var grunden för penningpolitikens implementering. ANFA skyddade detta likviditetsunderskott. När finanskrisen slog till blev det nödvändigt att förse bankerna med mer likviditet än de verkligen behövde för att uppfylla minimireservkraven. Banksystemet fungerar nu med likviditetsöverskott istället för med ett underskott. I detta läge skyddar ANFA inte längre likviditetsunderskottet utan säkerställer att överskottslikviditeten inte överskrider den nivå som ECB-rådet ser som lämplig för sin penningpolitiska inriktning.

Innebär ANFA verkligen ett godkännande för nationella centralbanker att trycka så mycket pengar de vill?

Nej, det är tvärtom. I ANFA fastställs en övre gräns för hur mycket icke-penningpolitiskt relaterade finansiella nettotillgångar en nationell centralbank får inneha i syfte att säkerställa att ändringar i dessa inte inkräktar på Eurosystemets penningpolitik.

Vad påverkar den övre gränsen på NFA i ANFA?

Det ökande totalvärdet på sedlar i omlopp och beloppet på minimireserver som banker måste hålla på centralbanken skapar ett behov av likviditet som tillgodoses av Eurosystemets penningpolitiska transaktioner och centralbankernas NFA. Genom att fastställa den lägsta volymen för penningpolitiska transaktioner fastslås en övre gräns för centralbankernas NFA som en restpost. Om ECB-rådets mål är ett likviditetsöverskott sätter ANFA en gräns för centralbankernas NFA och säkerställer att likviditetsöverskottet inte överskrider en viss nivå.

Varför begränsar ANFA de finansiella nettotillgångarna för de nationella centralbankerna och inte de finansiella bruttotillgångarna?

Varje tillgång på en centralbanks balansräkning skapar centralbankspengar eller likviditet. Varje skuld på balansräkningen medför ett likviditetsutflöde. En nettning av tillgångar och skulder som inte har samband med penningpolitik justerar den totala likviditeten som tillförs genom en centralbanks icke-penningpolitiska transaktioner. För att effektivt genomföra penningpolitik måste den mängd likviditet som tillförs genom icke-penningpolitiska transaktioner begränsas. För att kontrollera effekten på likviditetspositionen av nationella centralbankers transaktioner begränsas således de finansiella nettotillgångarna snarare än bruttotillgångarna.

Hur beräknar man det maximala NFA?

Varje år fastställer ECB-rådet nödvändiga penningpolitiska parametrar och lämplig likviditetsnivå för Eurosystemet. ECB-rådet fastställer även minimireservkvoten och beslutar om storleken på de direkta penningpolitiska portföljerna för att uppnå den mest effektiva implementeringen av sin penningpolitik. ECB-rådet beaktar även utvecklingen avseende antalet utelöpande sedlar. Det nya maximala beloppet för aggregerade NFA för Eurosystemet blir en restpost.

Hur distribueras det maximala beloppet av Eurosystemets NFA till de nationella centralbankerna?

När taket för NFA för hela Eurosystemet har fastställts fördelas det i enlighet med varje nationell centralbanks andel av ECB:s kapital med beaktande av de nationella centralbankernas historiska utgångslägen för att fastställa de nationella centralbankernas NFA-rättigheter för påföljande år. Om en nationell centralbank inte avser att använda sina rättigheter fullt ut föreskriver ANFA möjlighet till en temporär omallokering av icke­använda delar till andra nationella centralbanker om någon är i behov av ett högre NFA-tak. En omallokering skulle följaktligen vara i linje med ECB:s kapitalandel. Med denna omfördelning fastställs NFA-taken för de nationella centralbankerna. De nationella centralbankernas NFA får, som ett årsgenomsnitt, inte överstiga deras NFA-tak. Kalibreringen görs på årsbasis.

Vilken inverkan har undantag?

Undantag kan påverka fördelningen av det maximala NFA-beloppet i Eurosystemet. Men de ökar inte i sig det maximala beloppet, vilket sätter ett tak för NFA-innehav för Eurosystemets nationella centralbanker.

Undantagen definierar en lägsta NFA-nivå som varje nationell centralbank kan inneha. Med andra ord har varje nationell centralbank rätt att hålla en viss andel av Eurosystemets maximala NFA-belopp, baserat på den centralbankens andel av ECB:s kapital. Härvid utgörs det belopp som motsvarar undantaget av dess lägsta nivå (som kan vara högre än dess andel av ECB:s kapital). Om vissa nationella centralbanker håller NFA motsvarande deras undantag som överstiger deras kapitalandelar kommer NFA-beloppet som de övriga bankerna får hålla att reduceras så att det maximala NFA-beloppet i Eurosystemet aldrig överskrids.

Det finns tre typer av undantag:

  1. Historiskt undantag (se bilaga III i ANFA) säkerställer att de nationella centralbankerna inte behöver reducera sitt NFA under en nivå som är kopplad till deras historiska utgångsläge.
  2. Tillgångsspecifikt undantag skyddar vissa tillgångsinnehav (definierade i specifika poster i bilaga IV i ANFA) som inte är lätta att avyttra för centralbanken p.g.a. avtalsenliga restriktioner eller andra begränsningar, t.ex. centralbankens guldreserver i enlighet med centralbankernas överenskommelse om guld.
  3. Dynamiskt undantag justerar över tid det historiska undantaget för små nationella centralbanker i proportion till ökningen eller minskningen i Eurosystemets maximala NFA.

Endast det största av de tre undantagen gäller.

Vad händer om en eller flera nationella centralbanker inte investerar något alls, eller mindre än det maximala tilldelade beloppet? Kan de överlåta återstoden till de övriga?

Om vissa nationella centralbanker planerar att hålla ett mindre innehav än vad som tilldelats dem kommer icke-utnyttjat utrymme att omfördelas av en central mekanism som definieras i ANFA. Detta görs inom ramen för den årliga kalibreringen av NFA-taken. Omfördelning av outnyttjat utrymme är temporärt och kommer att räknas om under påföljande års kalibrering. Omfördelningen påverkar inte det aggregerade maximala NFA-belopp som innehas av alla Eurosystemets nationella centralbanker, vilket fastställs genom penningpolitiska beslut av ECB-rådet.

Varför använder en del nationella centralbanker sin ”kvot” och andra inte?

Detta beror på institutionella preferenser. Vissa jurisdiktioner har specifika rättsliga begränsningar för nationella centralbanker vad gäller icke-penningpolitiska investeringar medan andra har rättsliga föreskrifter om att nationella centralbanker ska beakta sina aktieägares intressen när de penningpolitiska uppgifterna fullgjorts. Dessutom har vissa nationella centralbanker stor kundinlåning eller statlig inlåning på skuldsidan, vilket påverkar innehaven i deras portföljer som inte innehas i penningpolitiska syften.

Det finns även en historisk anledning – innan euron infördes 1999 hade ett antal centralbanker i Europa relativt stora valutareserver för att styra sina växelkurser, framför allt gentemot den tyska marken. Denna situation kan jämföras med när EU-medlemsstater antog euron efter 1999 när de nationella centralbankerna också höll ganska stora valutareserver för att styra sina växelkurser gentemot euron innan de gick med i Eurosystemet. De nationella centralbankernas olika utgångslägen förklarar de väsentliga skillnaderna i sammansättningen i deras balansräkningar, vilka i vissa fall kvarstår flera år efter att länderna gått med i euroområdet.

Vad händer om en nationell centralbank överskrider NFA-taket?

Om en nationell centralbank konsekvent överskred sitt NFA-tak skulle detta kunna påverka implementeringen av penningpolitiken. Av denna anledning övervakar ECB årligen huruvida de nationella centralbankerna uppfyller ANFA. Om så är nödvändigt kan ECB-rådet, i enlighet med artikel 14.4 i stadgan för ECBS och ECB, förbjuda, begränsa eller inskränka de transaktioner som utförs av nationella centralbanker utanför penningpolitikens område om dylika transaktioner strider mot ECBS:s mål och funktioner, inbegripet Eurosystemets penningpolitik. Än så länge har det inte förekommit någon omotiverad avvikelse från NFA-taken.

En avvikelse är motiverad om den sker p.g.a. internationella åtaganden till IMF eller en nationell centralbanks avsättning till reserver för likviditetsstöd i nödlägen (ELA) till dess banksystem (ELA är del av NFA i enlighet med definitionen i ANFA). Om detta sker ska den nationella centralbanken minska sitt NFA så snart som möjligt för att återigen efterleva ANFA. Tidsfristen för att göra detta är ett år om överträdelsen beror på IMF-dragningsrätter.

Vad händer om det totala NFA-beloppet för alla nationella centralbanker överskrider det beräknade maximala beloppet?

Generellt är det inget problem om NFA understiger den beräknade maximala nivån. Så är situationen idag. NFA har minskat sedan 2014, medan antalet sedlar i omlopp fortsätter att öka. Det innebär att för hela euroområdet är likviditetsbehovet som genereras av sedlar i omlopp högre än den likviditetsskapande effekt som genereras av Eurosystemets NFA. Likviditetsbehoven täcks istället genom användning av penningpolitiska verktyg, antingen Eurosystemets regelbundna refinansieringstransaktioner eller strukturella transaktioner som t.ex. penningpolitiska direktköp eller strukturella reverserade transaktioner.

Vad händer om det totala NFA-beloppet överskrider det beräknade maximala beloppet?

Detta har aldrig inträffat och att så skulle ske är ytterst osannolikt. ANFA är en enhällig överenskommelse mellan de nationella centralbankerna och ECB som samtliga parter har förbundit sig att efterleva. Risken att det totala NFA-beloppet är för stort minskar dessutom ytterligare genom konservativa antaganden när NFA-taken fastställs. Detta innebär att även om NFA skulle överstiga det maximala beloppet, och de penningpolitiska transaktionerna följaktligen vore mindre än vad som ursprungligen förutsetts, skulle den eftersträvade strukturella likviditetspositionen troligen fortfarande kvarstå. Följaktligen kan penningpolitiska transaktioner bli mindre än vad som är önskvärt för en effektiv implementering av penningpolitiken men situationen på kort sikt skulle inte bli akut och ECB skulle vidta korrigerande åtgärder. Om korrigerande åtgärder erfordras har ECB-rådet verktyg att tillgripa för att säkerställa att penningpolitiska transaktioner är tillräckligt stora. Vad gäller storleken på refinansieringstransaktionerna kan ECB-rådet t.ex. använda likviditetsdränerande transaktioner eller höja minimireservkraven.

Vad händer om andra faktorer, t.ex. sedlar, utvecklas på ett annat vis än väntat?

Den årliga beräkningen av ANFA baseras på konservativa antaganden. NFA-taken kommer således att ha tillräckliga buffertar för att hantera oförutsedda skeenden. När man beräknar taken för nästa år antas t.ex. att sedlar i omlopp kommer att ligga kvar på samma nivå som under det tredje kvartalet under innevarande år.

Under vilka förhållanden skulle NFA kunna inkräkta på penningpolitiken?

ANFA antogs för att undvika att NFA inkräktar på penningpolitiken. Skulle NFA-beloppet ändå överstiga det maximala beloppet kan detta få till följd att penningpolitiska transaktioner blir för små för att möjliggöra en effektiv implementering av penningpolitiken (som tidigare nämnts).

Det är inte bara NFA-beloppet som har betydelse utan även sammansättningen. Om en transaktion i penningpolitiskt syfte uppvägs av en som inte utförs i penningpolitiskt syfte (t.ex. en är ett förvärv av ett värdepapper och en är en försäljning av samma värdepapper) kan detta sända motstridiga signaler om Eurosystemets penningpolitiska avsikter eller minska penningpolitikens effektivitet. Ett annat exempel är centralbankstransaktioner i utländska valutor som kan ha inverkan på växelkurser eller misstolkas som valutainterventioner. För att säkerställa att dessa händelser inte har inverkan på penningpolitiken har ECB vidtagit åtgärder som kompletterar ANFA, inklusive ECB:s riktlinje om de nationella centralbankernas inhemska förvaltningsåtgärder av tillgångar och skulder (omarbetning) (ECB/2019/7) och ECB:s beslut om ett program för köp av den offentliga sektorns tillgångar på andrahandsmarknaderna (ECB/2015/10, i dess ändrade lydelse). Den första av dessa kontrollerar t.ex. likviditetseffekter netto av nationella centralbankers transaktioner medan den senare kontrollerar mängden specifika värdepapper som finns tillgängliga i programmet för köp av offentliga värdepapper som innehas i alla Eurosystemets centralbankers portföljer.

Hur säkerställer man att investeringstransaktioner inte påverkar penningpolitiken?

Som tidigare nämnts sätter ANFA en övre gräns för de nationella centralbankernas NFA. Samtidigt begränsar detta likviditetseffekten från icke-penningpolitiska transaktioner som de nationella centralbankerna genomför. Vidare agerar de nationella centralbankerna och ECB som institutionella investerare i transaktioner som inte är penningpolitiskt relaterade. När de nationella centralbankerna gör förvärv för icke-penningpolitiska portföljer följer de kriterier som liknar dem som andra institutionella investerare använder och beaktar sina beslut separat från penningpolitiken. De måste följa reglerna i ANFA och andra tillämpliga riktlinjer. ECB får regelbundet information om de nationella centralbankernas 1) icke-penningpolitiska transaktioner, av vilka vissa erfordrar förhandsgodkännande av ECB, 2) deras tillgångar och skulder samt 3) deras förväntade och faktiska NFA. ECB kan vidta korrigerande åtgärder om de rapporterade icke-penningpolitiska transaktionerna inkräktar på penningpolitiken. Slutligen kan ECB-rådet anta specifika åtgärder som är bindande för de nationella centralbankerna.

Varför hålls de nationella centralbankernas icke-penningpolitiska tillgångar och skulder ”hemliga”?

De nationella centralbankernas icke-penningpolitiska tillgångar och skulder offentliggörs i enlighet med nationella och europeiska regler. De nationella centralbankerna beslutar, i enlighet med dessa regler, om de ska offentliggöra information om sina icke-penningpolitiska tillgångar och skulder, inbegripet sammansättningen av sina icke-penningpolitiska portföljer. De flesta nationella centralbanker ger mer information i sina årsrapporter eller i andra publikationer och på sina webbplatser, där de t.ex. kan visa en uppdelning av sina tillgångar på statspapper och skuldebrev som inte är från den offentliga sektorn. Precis som andra investerare lämnar de nationella centralbankerna inte någon information som skulle kunna möjliggöra en tolkning av deras framtida investeringsbeteende.

Eurosystemet har inget mandat att uppge sammansättningen av de nationella centralbankernas icke-penningpolitiska tillgångar och skulder.

Vad säkerställer att de icke-penningpolitiska portföljerna inte används otillbörligt för otillåten monetär finansiering?

ECB ansvarar för att se till att de nationella centralbankerna i ECBS respekterar förbudet mot monetär finansiering, i enlighet med vad som anges i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB. Detta behandlas inte i ANFA, där endast den eftersträvade strukturella likviditetspositionen för implementering av penningpolitiken behandlas och som således definierar NFA:s storlek. ANFA bemöter varken sammansättningen av icke-penningpolitiska tillgångar och skulder eller på vilket sätt dessa förvärvas.

För att övervaka efterlevnaden av förbudet mot monetär finansiering ska ECBS nationella centralbanker informera ECB om sina tillgångar och ECB ska säkerställa att de nationella centralbankerna inte finansierar den offentliga sektorn genom att köpa upp statspapper på primärmarknaden. ECB granskar även förvärv på andrahandsmarknaden. Resultaten av dessa kontroller och utvärderingar offentliggörs i ECB:s årsrapport.

Vad händer vid överträdelse av förbudet mot monetär finansiering?

Detta behandlas inte i ANFA utan i artiklarna 123 och 124 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (dvs. enligt gällande europeisk lagstiftning). ECB-rådet fastställde regler för alla investeringstransaktioner för de nationella centralbankerna för att säkerställa att de inte kringgår förbudet mot monetär finansiering. Det är förbjudet att förvärva statspapper på primärmarknaden och de nationella centralbankerna ska rapportera vilka transaktioner de gör på andrahandsmarknaden. ECB övervakar efterlevnaden av förbudet mot monetär finansiering och rapporterar resultaten av dessa undersökningar i sin årsrapport.

Uppdatering: Denna förklaring uppdaterades den 15 november 2019 för att reflektera den regelbundna granskningen av ANFA 2019. ANFA granskas åtminstone vart femte år.