Menu

Vad är valutaswappavtal?

27 september 2016 (Uppdaterad den 22 april 2020)

Ett valutaswappavtal är en överenskommelse mellan två centralbanker om att växla valutor. Det gör det möjligt för en centralbank att erhålla utländsk valuta från den centralbank som gett ut den – oftast eftersom inhemska affärsbanker behöver denna valuta. Det innebär att valutaswappavtalet med US Federal Reserve System gör det möjligt för ECB och de andra nationella centralbankerna i euroområdet (Eurosystemet) att få US-dollar från Fed i utbyte mot att Fed får motsvarande belopp i euro. Sådana överenskommelser utgör sedan flera årtionden en del av centralbankernas penningpolitiska instrument.

Varför behöver vi swappavtal?

I början användes swappavtal så att centralbankerna skulle kunna finansiera vissa marknadsåtgärder, men under de senaste åren har de kommit att bli ett viktigt verktyg för att bevara finansiell stabilitet och förhindra att spänningar på marknaden påverkar ekonomin. De swappavtal som har upprättats av ECB efter 2007 har t.ex. varit inriktade på att förse de inhemska bankerna med utländsk valuta. När finansierings­marknaderna för en valuta försämras blir det svårt för banker utanför det valutaområdet att finansiera sina tillgångar i denna valuta eftersom de inte har direkt tillträde till den utländska centralbank som ger ut den. Men om deras hemmacentralbank har ett swappavtal med den utländska centralbanken kan hemmacentralbanken förse sina banker med så mycket utländsk valuta som de behöver utan att röra valutareserven. Som exempel kan nämnas att under finanskrisen som följde i spåren av Lehman Brothers kollaps i september 2008 sinade marknadens finansieringskällor p.g.a. en extrem riskovillighet. Under dessa förhållanden blev det mycket svårt för euroområdets banker att få tag på US-dollar för att finansiera sina USD-denominerade tillgångar. För att hindra störningar, exempelvis där banker abrupt tvingas avyttra tillgångar och på så vis skapar extrema prisrörelser, upprättade ECB och Federal Reserve ett valutaswappavtal som möjliggjorde för ECB och Eurosystemet att förse bankerna i euroområdet med US-dollar.

Med vilka centralbanker har ECB valutaswappavtal?

År 2011 upprättade ECB, tillsammans med Bank of England, Bank of Canada, Bank of Japan, Federal Reserve och den schweiziska nationalbanken, ett nätverk av swappavtal så att de deltagande centralbankerna skulle ha tillgång till varandras valutor. Sedan april 2020 har swappavtalen använts för att låna ut US-dollar och schweiziska francs till banker i euroområdet och euro till brittiska banker.

I efterdyningarna av finanskrisen har ECB även ingått överenskommelser om att tillhandahålla euro till centralbankerna i Danmark och Sverige samt temporära överenskommelser om att tillhandahålla euro till centralbankerna i Lettland, Ungern och Polen.

År 2013 upprättade ECB ett valutaswappavtal med Kina, vilket återspeglar landets växande systemviktighet och den snabba tillväxttakten på handel och investeringar mellan Kina och euroområdet. För Eurosystemet fungerar avtalet som en likviditetsspärr som ger bankerna i euroområdet tillförsikt om att den kinesiska renminbin kommer att vara tillgänglig även om marknadens funktionssätt skulle försämras.

År 2020 återupptog ECB swappavtalet med den danska centralbanken och upprättade temporära preventiva swappavtal med Kroatien och Bulgarien.

Hur fungerar swappavtalen?

Under normala förhållanden vänder sig en bank i euroområdet som behöver US-dollar till marknaden, om den t.ex. behöver kunna låna ut dollar till en kund. Men om kostnaderna för finansiering är för höga eller om marknaden är störd kan banken vända sig till sin nationella centralbank. I det här speciella fallet kan ECB erhålla dollar tack vare valutaavtalet med Federal Reserve. ECB genomför för närvarande dagliga auktioner med en veckas löptid och erbjuder 84-dagarstransaktioner på veckobasis. Bankerna i euroområdet kan säga vilket dollarbelopp de vill låna till en på förhand given ränta. Som motprestation för de dollar de lånar måste de lämna säkerheter av hög kvalitet, och värdet på dessa säkerheter bestäms av de aktuella priserna på marknaden (”mark to market”) minus ett lämpligt värderingsavdrag (ett s.k. haircut). Många av dessa valutaavtal fungerar huvudsakligen som skyddsnät och har aldrig aktiverats. I linje med sin generella policy att säkerställa en hög operationell beredskap testar ECB regelbundet sina penningpolitiska instrument och verktyg för att vid behov kunna använda dem på ett enkelt och säkert vis.

Uppdatering: Texten har uppdaterats den 22 april 2020 för att mer ingående belysa ämnet.