Vad behöver ett land göra för att bli del av euroområdet?

23 maj 2018

Det måste först och främst vara en EU-medlemsstat – att anta euron är ett viktigt steg i EU-medlemskapet.

Euron, som infördes den 1 januari 1999, har ersatt de nationella valutorna i 19 av EU:s 28 medlemsstater. Den gemensamma valutan är lagligt betalningsmedel för 340 miljoner människor i EU som kan förlita sig på att priserna förblir stabila, vilket underlättar när de arbetar och reser utanför de egna gränserna. Sju av de nio andra EU-staterna är enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt skyldiga att införa euron, vilket innebär att de måste sträva efter att uppfylla fördragets konvergenskriterier. Danmark och Storbritannien undantas genom en speciell överenskommelse. Vilka är dessa kriterier?

Enligt fördraget ska medlemsstater uppnå en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens innan de kan bli del av euroområdet. Det betyder att deras ekonomier måste kunna hålla jämna steg med de som redan använder euron. Ekonomisk konvergens mäts i termer av framsteg vad gäller:

  • prisutveckling, dvs. inflation
  • statsfinanser och statsskuld
  • växelkurser
  • långa räntor

Därutöver är andra faktorer viktiga för ekonomisk integration och konvergens, t.ex. hur effektivt landets institutioner fungerar.

Konvergensen måste också vara varaktig, dvs. inte bara tillfällig utan kontinuerlig. Det är mycket viktigt för länder som delar en gemensam valuta. De måste säkerställa att deras ekonomier är motståndskraftiga så att valutaunionen kan fungera smidigt och att alla medlemmar kan dra nytta av prisstablitetens fördelar.

Det finns även rättsliga krav, t.ex. måste den nationella lagstiftningen vara förenlig med fördragen, och framför allt med ECBS-stadgan (stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken).

Mer om de ekonomiska konvergenskriterierna

Prisutveckling

Prisutveckling avser prisförändringar på varor och tjänster över tid, med andra ord inflation. För att ekonomi och välfärd ska fungera är det viktigt att priserna inte ökar för snabbt – de ska vara stabila och bara öka gradvis. Om priserna förblir stabila innebär det att värdet på pengar bevaras och att din köpkraft bibehålls. Mer allmänt uttryckt innebär det att pengar kan uppfylla sina viktigaste funktioner, inbegripet sin roll som stabilt bytesmedel och värdebevarare.

Ett land anses uppfylla prisstabilitetskriteriet om den genomsnittliga inflationstakten under en observationsperiod på ett år inte med mer än 1,5 procentenheter överstiger inflationstakten i de tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten.

Statsfinanser och statsskuld

Huruvida en medlemsstats finansiella ställning är att betrakta som varaktig baseras, enligt fördragsbestämmelserna, på två kriterier:

  • att de offentliga utgifterna inte alltför mycket överskrider intäkterna (framför allt får det årliga underskottet i den offentliga sektorn inte överstiga 3 procent av BNP),
  • att den konsoliderade offentliga bruttoskulden inte överstiger 60 procent av BNP.

Dessa kriterier ska säkerställa att de offentliga finanserna är hållbara och visa på statens förmåga att hantera sina skulder. Fördraget ger dock viss flexibilitet vad gäller de två kriterierna och den slutliga bedömningen görs av Ekofin-rådet, där ekonomi- och finansministrarna i EU:s medlemsstater möts.

Växelkursutveckling

Ett land måste se till att dess valuta har en växelkurs som är stabil. Detta är viktigt för att företag och individer ska kunna planera framåt i visshet om att priserna vid export och import är stabila.

Växelkursstabilitet utvärderas genom att bedöma huruvida landets växelkurs under de senaste två åren har legat inom de fluktuationsband som fastslås av växelkursmekanismen (ERM II), utan att ha devalverats mot euron.

Utvecklingen av långa räntor

Ett lands långa ränta får inte med mer än två procentenheter överstiga motsvarande räntenivå i de tre medlemsstater med bäst resultat, under den 1-åriga observationsperioden som föregår bedömningen. Räntan ska beräknas baserat på långa statsobligationer eller jämförbara värdepapper. Detta kriterium är viktigt för att visa att landets konvergens är varaktig och stabil.

Vem avgör om en EU-medlemsstat är redo att anta euron?

ECB och Europeiska kommissionen rapporterar till Europeiska unionens råd om vilka framsteg som har gjorts av de medlemsstater som inte ingår i euroområdet vad gäller uppfyllande av Maastrichtfördragets konvergenskriterier. Detta görs åtminstone vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat som ännu inte har infört euron. Dessa rapporter kallas konvergensrapporter.

Samtliga konvergensrapporter

Förutom att förbereda dessa rapporter övervakar både ECB och kommissionen regelbundet utvecklingen.

Det är Europeiska unionens råd som fattar det slutgiltiga beslutet om ett lands antagande av euron. Företrädare för samtliga EU-länder fattar ett beslut baserat på ett förslag från Europeiska kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet.