Avskedstal

Tal av Mario Draghi, ECB:s ordförande, under den avskedstillställning som hölls till hans ära

Frankfurt am Main den 28 oktober 2019

I år har den monetära unionen funnits i tjugo år, och det är definitivt ett betydelsefullt jubileum. Det var inte så länge sedan euroområdets ekonomi tyngdes av en arbetslöshet på nivåer som förmodligen inte upplevts sedan den stora depressionens dagar, och det ställdes grundläggande frågor om huruvida euron skulle överleva. Idag har ytterligare 11 miljoner människor kommit i arbete. Allmänhetens förtroende för euron är starkare än någonsin och politiska beslutsfattare i euroområdet bekräftar på nytt att euron är oåterkallelig.

Men jag menar att en dag som denna föranleder reflektion snarare än firande.

Euron är ett i högsta grad politiskt projekt, ett avgörande steg mot målet för en ökad politisk integration, och motiverades ekonomiskt av det svåra läge som europeiska ekonomier befann sig i under mitten av 1980-talet. Arbetslösheten hade ökat från 2,6 procent 1973 till 9,2 procent 1985, och tillväxten hade avtagit betydligt i de tolv länder som senare skulle forma euroområdet.

Dåtidens visionära ledare insåg dock att Europa hade ett kraftfullt verktyg för att öka tillväxten: nämligen att omvandla den gemensamma marknaden till en inre marknad. Genom att avlägsna befintliga hinder för handel och investeringar kunde den försämrade ekonomiska potentialen vändas och fler personer komma i arbete igen.

Men den inre marknaden handlade hela tiden om mer än så. Den syftade också till att skydda människor mot att behöva betala en del av kostnaderna för de förändringar som var en oundviklig följd. Till skillnad från den mer generella globaliseringsprocessen innebar detta att Europa kunde låta den europeiska integrationsprocessen präglas av europeiska värderingar – för att bygga upp en marknad som i möjligaste mån var fri och rättvis. Gemensamma regler skulle skapa tillit mellan länderna, ge de svaga hjälp mot de starka och skydda arbetstagarna.

På så sätt var den inre marknaden ett djärvt försök att åstadkomma en ”styrd globalisering”. Här kombinerades konkurrens med konsumentskydd och socialt skydd i en omfattning som aldrig förekommit tidigare.

Men det fanns en form av illojal praxis som den inre marknaden inte kunde sätta stopp för: konkurrerande devalveringar. En sådan möjlig utveckling skulle försvaga den ömsesidiga tillit som var så avgörande för den inre marknadens överlevnad och för det fortsatta projektet om en mer omfattande politisk integration.

Fritt flytande valutor var därför inte att tänka på och fasta växelkurser skulle inte fungera efterhand som kapitalet blev mer rörligt inom Europa, vilket också blev uppenbart under ERM-krisen 1992–1993.

Lösningen blev att upprätta en gemensam valuta: en marknad med en och samma valuta överallt.

Den här konstruktionen har i stort sett varit framgångsrik: över hela kontinenten har intäkterna ökat väsentligt, integration och värdekedjor har utvecklats i en omfattning som var otänkbar för tjugo år sedan och den inre marknaden är intakt efter att ha klarat sig genom den värsta krisen sedan 1930-talet.[1]

Men de senaste tjugo åren har gett oss två lärdomar som är viktiga för en framgångsrik valutaunion.

Den första gäller penningpolitik.

När ECB etablerades var den viktigaste frågan att hålla nere inflationen. ECB var en helt ny centralbank utan något förflutet, så dess politiska ramverk utformades explicit för att skapa en stark anti-inflationär trovärdighet. Detta uppnåddes snabbt, och det är till stor del de tidiga ECB-ledarnas förtjänst att de första tio åren flöt på så smidigt.

Men ingen kunde ha förutspått att de globala förutsättningarna för penningpolitiken snart skulle komma att ändras tvärt: att inflationskrafterna skulle bli deflationära.

I alla utvecklade ekonomier behövde centralbanksverksamheten nu genomgå ett paradigmskifte som omfattade två olika delar: en vilja att bekämpa deflation med samma beslutsamhet som man tidigare bekämpat inflation, och en flexibilitet i valet av instrument för att göra detta.

Här har ECB bevisat att man inte kommer att godta att den monetära stabiliteten äventyras av ogrundade farhågor om eurons framtid. ECB har visat att risker mot prisstabiliteten kommer att bekämpas med samma kraft på nedsidan som på uppsidan. Och ECB har slagit fast att alla verktyg inom dess mandat kommer att användas för att fullgöra mandatet – utan att någonsin gå utanför lagens gränser.

EU-domstolen har konstaterat att de åtgärder vi har vidtagit har varit lagenliga samt bekräftat att ECB har ett omfattande handlingsutrymme att använda alla tillgängliga instrument som krävs för att uppnå sitt mål på ett proportionellt sätt.

Detta domslut var avgörande eftersom frågan gällde själva grundpelaren i den centralbank som ECB har utvecklats till och som majoriteten i Europa vill se: en modern centralbank som kan använda alla sina instrument proportionellt för att hantera de utmaningar som den ställs inför, och en helt federal institution som agerar i hela euroområdets intresse.[2]

Den andra lärdomen gäller EMU:s institutionella uppbyggnad.

Euroområdet bygger på principen om ”monetär dominans”, vilket innebär att penningpolitiken enbart inriktas på prisstabilitet och aldrig underordnas finanspolitiken. ”Monetär dominans” utesluter inte kommunikation med regeringarna om det är uppenbart att en ömsesidigt samordnad politik kan leda till att prisstabiliteten fortare återställs. Det betyder att en samordning av politiken, i de fall där detta behövs, måste syfta till att uppnå monetär stabilitet och inte motsatsen.[3]

Idag befinner vi oss i ett läge där låga räntor inte stimulerar ekonomin lika mycket som tidigare, eftersom avkastningen på investeringar i ekonomin har minskat. Penningpolitikens mål kan fortfarande nås, men det kan ske snabbare och med färre sidoeffekter om finanspolitiken är samstämmig.

Därför har ECB sedan 2014 gradvis fokuserat mer på den makroekonomiska politiken i euroområdet.[4] Med en aktivare finanspolitik i euroområdet skulle vi snabbare kunna justera vår politik och få högre räntor.

I vår monetära union spelar nationell politik en väsentlig roll för den finanspolitiska stabiliteten – betydligt mer än delstatspolitiken gör i USA. Men med den nationella politiken säkerställs inte alltid rätt finanspolitik för euroområdet som helhet. Att samordna decentraliserad finanspolitik är komplicerat i sig. Det räcker inte heller med en okoordinerad politik, eftersom en finanspolitisk expansion har relativt låga spridningseffekter mellan länderna.

Därför behöver vi i euroområdet en finanspolitisk kapacitet av lämplig omfattning och utformning: den ska vara tillräckligt omfattande för att stabilisera den monetära unionen, men samtidigt utformad för att inte skapa alltför hög moralisk risk.

Här finns det ingen perfekt lösning. När risker fördelas kan den moraliska risken aldrig vara lika med noll. Däremot kan den begränsas avsevärt med rätt utformning. Samtidigt måste vi också inse att riskdelning kan bidra till att minska riskerna.

Uppbyggnaden av en kapitalmarknadsunion, som skulle medföra ökad riskdelning inom den privata sektorn, skulle leda till att en betydligt lägre andel risker måste förvaltas av en central finanspolitisk kapacitet. Och en central finanspolitisk kapacitet skulle i sin tur minska riskerna för unionen som helhet när den nationella politiken inte kan spela deras roll.

I andra regioner där finanspolitiken har spelat en viktigare roll sedan krisen har vi sett att återhämtningen inletts tidigare och att återgången till prisstabilitet skett snabbare. USA hade ett genomsnittligt underskott på 3,6 procent från 2009 till 2018, medan euroområdet hade ett överskott på 0,5 procent.[5]

USA har med andra ord haft både en kapitalmarknadsunion och en kontracyklisk finanspolitik. Euroområdet däremot hade inte någon kapitalmarknadsunion och en procyklisk finanspolitik.

Vägen till en finanspolitisk kapacitet kommer sannolikt att bli lång. Historiskt sett har budgetar sällan upprättats med stabilisering som övergripande mål, utan snarare för att uppnå specifika mål i allmänhetens intresse. I USA ledde behovet att övervinna den stora depressionen till att den federala budgeten utökades på 1930-talet. För Europas del krävs det kanske någon liknande angelägen fråga, t.ex. insatser för att motverka klimatförändringen, för att skapa ett sådant gemensamt fokus.

Vilken väg man än väljer är det tydligt att det nu behövs mer Europa, inte mindre. Inte i axiomatiskt hänseende, utan i linje med federalismens allra mest grundmurade traditioner. Om resultat uppnås bäst genom nationell politik bör vi fortsätta på den inslagna vägen. Men inom de områden där vi endast kan hantera allmänhetens berättigade oro genom att samarbeta behöver vi ett starkare Europa.

För oss européer som lever i en globaliserad värld kan en sann suveränitet som tillgodoser människors behov av säkerhet och välstånd endast uppnås genom samarbete.[6] Som förbundskansler Angela Merkel har sagt: ”vi européer måste ta vårt öde i våra egna händer om vi vill överleva som gemenskap”.[7]

Genom att samarbeta kan vi skydda våra intressen i världsekonomin, stå emot påtryckningar från främmande makt, påverka globala regler så att de återspeglar våra normer och få till stånd att globala företag tillämpar våra värderingar. Inget av dessa mål kan uppnås i samma grad av enskilda länder. I en globaliserad värld är en delning av suveräniteten ett sätt att återta suveräniteten.

Men insikten om att vi måste utöva vad president Macron har kallat ”europeisk suveränitet”[8] för att vara effektiva betyder inte att vi redan nu har den politiska infrastruktur som krävs för att göra det i dag. Medvetenheten om att en sådan infrastruktur behövs ökar dock snabbt.

Vi såg det i det senaste valet till Europaparlamentet, som kanske var det första valet i sitt slag som främst handlade om europeiska frågor. Även de som vill dra ner på takten i den europeiska integrationsprocessen gjorde det genom att ifrågasätta EU-institutionerna i stället för att helt avvisa deras legitimitet.

Detta är bara en början, men tyder på att vår union rör sig i rätt riktning. Jag är övertygad om att den kommer att fortsätta att göra det, eftersom det till syvende och sist är de enskilda ländernas egenintresse som visar oss den framtida vägen mot en europeisk suveränitet.

Många engagerade européer, både nationellt och på EU-nivå, har hjälpt oss att nå så här långt. Här vill jag särskilt nämna tre grupper.

Den första är ECB:s och de nationella centralbankernas medarbetare.

Många gånger under krisen befann sig ECB på okända vatten. Hur man än ser på det stod vi inför en otroligt komplex ekonomisk situation, där nya utmaningar tornade upp sig så snart de tidigare utmaningarna hade blivit lösta.

Det var intensiva år för er och era familjer. Men ert engagemang, resultaten av de åtgärder som ni utformat och den kompetens ni visade prov på inom hela Eurosystemet när åtgärderna genomfördes kommer att göra dessa år minnesvärda.

Dessa politiska åtgärder kan nu alla framtida beslutsfattare som ställs inför liknande utmaningar använda sig av. Det är ett arv som Eurosystemets samtliga medarbetare kan vara stolta över. Låt mig alltså uttrycka min tacksamhet för allt ert utomordentliga arbete, som verkligen har tjänat ECB väl genom denna unika period, och därmed också människorna i Europa.

Den andra gruppen jag vill nämna är mina kolleger i direktionen och ECB-rådet – både tidigare och nuvarande. Under de senaste åtta åren har ni vidtagit ett antal åtgärder under exceptionella förhållanden. Grunden för dessa beslut har varit ert konsekventa och ovillkorliga åtagande för vårt mandat.

Ni har varit orubbliga i er beslutsamhet om att både fullgöra vårt mandat och hålla er inom dess gränser – att aldrig acceptera några misslyckanden. Ni kan med tillfredsställelse se tillbaka på vad ni åstadkommit under extremt prövande förhållanden, med vetskapen om att ni har förbättrat tillvaron för ett stort antal människor.

Det som förenar ECB-rådet har varit – och kommer alltid att vara – mycket starkare än det som kunde splittra det. Vi alla delar samma hängivenhet för vårt mandat och samma passion för Europa. Jag är säker på att denna gemensamma övertygelse kommer att fortsätta att vara till gagn för ECB och Europa under de kommande åren.

Den tredje gruppen är Europas ledare.

Vi var tvungna att vidta åtgärder som ibland först kunde framstå som kontroversiella och där fördelarna visade sig efterhand. Vår beslutsamhet var orubblig, eftersom den grundades på våra medarbetares grundliga arbete, utgick från empatin för de människor som drabbats och förstärktes av vår övertygelse om att åtgärderna skulle förbättra deras situation.

Men under sådana förhållanden – och särskilt i en valutaunion som omfattade flera olika länder – tillhandahöll politiska ledare det bålverk som krävdes för att skydda vår självständighet genom att se längre än till de nationella perspektiven vid bedömningen av vår penningpolitik och i stället se till euroområdets perspektiv och förklara detta för sin befolkning.

Jag är tacksam för att vi har sådana ledare i Europa, och för att ni visat ert orubbliga stöd och er ständiga uppmuntran under krisen.

President Macron, president Mattarella, förbundskansler Merkel: ni har alltid stått vid vår sida i Europeiska rådet och i globala forum i en tid då andra större centralbanker har utsatts för allt mer högljudda politiska påtryckningar. Ni har med kraft hållit tillbaka intoleranta röster som har velat se oss vända den europeiska integrationsprocessen ryggen.

I avgörande ögonblick har ni också vidtagit de åtgärder som krävts för att skydda euron och bevara arvet som lämnades till oss: ett förenat, fredligt och framgångsrikt Europa.

Nu är stunden inne för mig att lämna över stafettpinnen till Christine Lagarde. Jag är säker på att ni kommer att bli en utmärkt ordförande för ECB.

Mitt mål har alltid varit att fullgöra det mandat som står nedskrivet i fördraget, och att arbeta i en anda av total oavhängighet genom en institution som har utvecklats till en modern centralbank som kan hantera alla utmaningar.

Det har varit ett privilegium och en ära att kunna göra detta.

Tack.

[1]Se Mario Draghis tal med titeln ”Europe and the euro 20 years on” vid mottagandet av Laurea Honoris Causa i ekonomi från University of SantAnna, Pisa, 15 december 2018.
[2]Se Mario Draghis tal med titeln ”Twenty Years of the ECB’s monetary policy” vid ECB:s forum för centralbanksverksamhet i Sintra, 18 juni 2019.
[3]Tal av Mario Draghi med titeln ”Policymaking, responsibility and uncertainty” vid mottagandet av Laurea Honoris Causa från Università Cattolica, 11 oktober 2019.
[4]Se Mario Draghis tal med titeln ”Unemployment in the euro area” vid det årliga symposiet för centralbanksverksamhet i Jackson Hole, 22 augusti 2014.
[5]Genomsnittligt cykliskt justerat primärsaldo som andel av potentiell BNP.
[6]Se Mario Draghis tal med titeln ”Sovereignty in a globalised world” vid mottagandet av Laurea Honoris Causa i juridik från Università degli Studi di Bologna, Bologna, 22 februari 2019.
[7]Förbundskansler Angela Merkels tal inför Europaparlamentet, Strasbourg, 13 november 2018.
[8]President Emmanuel Macrons tal inför Europaparlamentet, Strasbourg, 17 april 2018.

Speaking engagements

Kontakt för media