Några tankar vid avskedstillställningen

Tal av Jean-Claude Trichet, ordförande för ECB, den19 oktober 2011

Ärade fru förbundskansler,

ordförande för Europaparlamentet,

ordförande för EU-rådet,

ordförande för Europeiska kommissionen,

ordförande för Eurogruppen,

kära president Giscard d’Estaing,

kära herr förbundskansler Helmut Schmidt,

ministrar, excellenser, centralbankschefer,

kära ECB-medarbetare,

mina damer och herrar,

Det är nu mer än tretton år sedan Europeiska centralbanken grundades och nästan tretton år sedan euron introducerades. När nu mitt mandat som ordförande för ECB går mot sitt slut känner jag, på samma sätt som jag gjort under de åtta år som mandatperioden varat, den starka tillit och det förtroende som de europeiska demokratierna valt att anförtro ECB. Människorna i Europa har, oavsett land och partitillhörighet, gett oss i uppdrag att bevara prisstabiliteten och för att vi ska kunna fullfölja denna uppgift har de gett oss oberoende.

Genom att fullfölja detta uppdrag uppfyller vi medlemsstaternas demokratiska vilja.

Mina fem kollegor i direktionen, mina tjugotvå kollegor i ECB-rådet samt ECB:s högt engagerade personal och jag har tillsammans haft i uppdrag att ge liv åt en ambitiös tanke som länge funnits i Europa

En gemensam valuta är en historisk idé med rötter långt tillbaka i tiden. Vi behöver inte gå så långt tillbaka som till romartiden eller Karl den stores kejsardöme, men för sexhundra år sedan talade den böhmiska kungen Georg Podiebrad om en gemensam europeisk valuta.

Långt före Wernerrapporten, som publicerades för fyrtio år sedan, talade stora europeiska tänkare av olika nationaliteter sig varma för enighet, en gemensam marknad, en gemensam ekonomi och en enhetlig valuta. Dessa historiska rötter ger perspektiv på vad euron som ny valuta har uppnått, de aktuella utmaningar som euroområdet står inför och framtiden för Ekonomiska och monetära unionen.

Vad euron som valuta har åstadkommit måste ställas i relation till dess huvudsakliga uppgift. Under nära tretton år och trots en rad kraftiga globala ekonomiska och finansiella chocker har den årliga inflationen legat kvar på 2,0 procent i ett område med 332 miljoner invånare. Trots successiva oljeprishöjningar och prishöjningar på andra råvaror är detta det bästa resultat som uppnåtts under en så lång tidsperiod i något större land i Europa under de senaste femtio åren. I Tyskland var den genomsnittliga årsinflationen 1,6 procent under dessa tretton år, vilket är bättre än innan euron infördes.

Lika viktiga är de låga inflationsförväntningarna. ECB-rådet sörjer för att prisstabiliteten för de kommande tio åren är helt i linje med vår definition att inflationen ska vara under men nära 2 procent.

Euron är en pålitlig valuta och den har visat sig upprätthålla sitt värde väl

De senaste åtta åren kan delas in i två lika långa perioder.

Under de första fyra åren förekom utmaningar men dessa var inte värre än de brukar vara för en centralbank. ECB var tvungen att upprätthålla stabiliteten efter den spruckna it-bubblan och i en situation med höga och volatila olje- och energipriser. I ett läge där de tre största länderna ville försvaga stabilitets- och tillväxtpakten kämpade vi hårt för att bibehålla finanspolitisk styrning i euroområdet. Som alltid fick vi ta ansvaret för våra beslut, också vid räntehöjningar, och dessa föll inte alltid regeringar, marknadsdeltagare eller internationella finansinstitut i smaken. ECB har alltid självständigt fattat sina beslut och kommer även i fortsättningen att göra så.

Fyra år senare kom den ekonomiska och finansiella krisen.

Den kris vi nu upplever är inte lik någon vi upplevt under de senaste 50 åren. Den liknar varken den första oljechocken 1973 eller den andra 1980. Inte heller är den som statsskuldkrisen under 1980- och början av 1990-talet. Inte heller är den som Asienkrisen eller den spruckna it-bubblan i början av 2000-talet.

Sedan augusti 2007 har vi upplevt en kris av ett alldeles nytt slag. Ett globalt fenomen som inte har någon like i typ och omfattning sedan andra världskriget. För första gången på 66 år hade den globala krisen sitt epicentrum i finanssystemet i de utvecklade ekonomierna.

Om inte centralbanker och andra offentliga myndigheter hade reagerat så snabbt och beslutsamt som de gjorde hade krisens effekter kunnat bli lika stora som vid depressionen på 30-talet.

ECB-rådet har sedan den finansiella turbulensen började den 9 augusti 2007 använt en s.k. separationsprincip. Det betyder att man skiljer på standardåtgärder, dvs. räntesatser som ska leverera prisstabilitet på medellång sikt, och icke standardiserade åtgärder, som är utformade för att bidra till en bättre transmission av eller genomslag för våra standardåtgärder vid marknadsstörningar.

Under hela krisen har eurons trovärdighet och den solida förankringen av inflationsförväntningarna för de kommande tio åren bibehållits. Det beror på att vi med hjälp av räntepolitiken strikt och utan att svikta har hållit fast vid prisstabilitet. Samtidigt var vi ständigt beredda att tillgripa lämpliga extraordinära åtgärder bl.a. full tilldelning av likviditet till fast ränta, köp av säkerställda obligationer och värdepappersprogrammet. Och det ska åter påpekas att alla beslut i ECB-rådet har fattats utan påverkan utifrån.

Sedan krisens början har jag sett paralleller mellan de kvaliteter som förväntas av en centralbank och de två etiska principer som Max Weber formulerade för nära hundra år sedan, övertygelseetik och ansvarsetik.

Enligt min uppfattning kan man se våra penningpolitiska standardåtgärder som baserade på övertygelseetik och våra icke-standardiserade åtgärder som knutna till ansvarsetik. Det är lika viktigt att bevara åtskillnad mellan avsikt och handling som mellan handling och konsekvenser. Vår separationsprinicip gör det möjligt att upprätthålla båda.

Max Weber sa själv: ”Das bedeutet nicht, dass eine Gesinnungsethik gleichzusetzen ist mit Verantwortungslosigkeit oder dass eine Verantwortungsethik gleichzusetzen ist mit prinzipienlosem Opportunismus […]. Die Gesinnungs- und die Verantwortungsethik sind keine Gegensätze, sondern ergänzen einander.” (Detta betyder inte att en etik inriktad på slutresultat är identisk med oansvarighet eller att ansvarsetik är identiskt med principlös opportunism (…). Övertygelseetik och ansvarsetik står inte i något motsatsförhållande utan kompletterar varandra.)

Krisen har avslöjat sprickor i samtliga större, avancerade ekonomier i världen. Deras hållbarhet på medellång och lång sikt har ifrågasatts. Europa, och särskilt euroområdet, har på total sett, visat sig vara glädjande stabilt, framför allt när det gäller att hantera det statsfinansiella läget och det inhemska och externa jämviktsläget. Om man däremot tittar på enskilda länder är den största svagheten i Ekonomiska och monetära unionen otillräcklig ekonomisk styrning i den ekonomiska unionen medan den monetära unionen har levererat de förväntade resultaten.

Den första lärdomen som kan dras av krisen är behovet att stärka den ekonomiska styrningen. På ECB-rådets vägnar har jag om och om igen påkallat det brådskande behovet av att förbättra denna. De nyligen beslutade lagtexterna om ekonomisk styrning innebär ett avgörande steg framåt. Vi får vänta och se om de också innebär en kvalitetshöjning. Ordförande Buzek, jag uppskattar den beslutsamhet som Europaparlamentet har visat i diskussionerna med rådet.

Det är i dagsläget nödvändigt att arbeta med krishanteringen i tre dimensioner. Den första handlar om att stärka EFSF:s kapacitet att säkerställa finansiell stabilitet och denna måste i sin tur vila på övertygande nationell finans- och strukturpolitik i medlemsländerna. Den andra handlar om att stärka de europeiska bankernas balansräkningar, baserat på övertygande nationell finans- och strukturpolitik. Och den tredje är att arbeta fram en lämplig lösning för Grekland på medellång sikt.

Arbetet med dessa tre dimensioner är viktigt. Jag tycker att Jean Monnets ord väl beskriver situationen ”Les hommes n’acceptent le changement que dans la nécessité et ils ne voient la nécessité que dans la crise”. (Människor accepterar bara förändringar om de ser dem som nödvändiga och de ser dem som nödvändiga först när det verkligen är kris. ) Den globala krisen är ett faktum. Att säga adjö innebär ett tillfälle att se tillbaka mot det som varit och samtidigt ger det en möjlighet att se framåt.

Vi har precis haft äran att få lyssna till två av europeiska monetära systemets grundare, föregångaren till Europas gemensamma valuta. Jag vill uttrycka min tacksamhet till dem för att de delat med sig till oss av sin erfarenhet och stora visdom.

Vidare önskar jag uttrycka mina personliga tankar, som inte nödvändigtvis delas av ECB-rådet. I ett långfristigt historiskt perspektiv måste Europa fullborda det projekt som fått namnet Ekonomiska och monetära unionen. Som tidigare sagt, vore det förmätet att tänka sig ett verkställande organ i den framtida Ekonomiska och monetära unionen, med en gemensam marknad, en gemensam valuta och en gemensam centralbank. Inte nödvändigtvis ett finansdepartement som administrerar en stor överstatlig budget utan snarare ett organ med direkt ansvar för åtminstone tre områden. Det första verksamhetsområdet skulle vara att utöva en strikt övervakning av både finanspolitik och konkurrenspolitik. Detta organ skulle ha makt att i exceptionella fall fatta direkt gällande beslut i en ekonomi som sätter stabiliteten i det finansiella systemet i euroområdet i fara. Det andra verksamhetsområdet skulle omfatta alla ansvarsuppgifter som innehas av ett verkställande organ för unionens integrerade finanssektor för en fullständig integration av finansiella tjänster. Det tredje området skulle omfatta uppgiften att företräda Europeiska unionen i de internationella finansinstitutionerna.

Jean Monnet skrev: ”Personne ne peut encore dire aujourd’hui la forme qu’aura l’Europe que nous vivrons demain, car le changement qui naîtra du changement est imprévisible”. ( Ingen kan idag säga hur morgondagens institutionella ramverk kommer att se ut i Europa eftersom de framtida förändringarna som kommer att formas av ändringar som idag är oförutsägbara).

Jag är övertygad om att dagens förändringar, drivna av den globala krisen, är precis sådana som Jean Monnet förutsåg skulle komma att främja ett nytt institutionellt ramverk.

I vilket fall som helst kan sådana beslut bara fattas av våra demokratier, av Europas folk, inför vilka vi är ansvariga.

Vad än framtiden kommer att innebära kan ni vara försäkrade om att ECB-rådet kommer att fortsätta att troget följa sitt mandat och att ECB tillsammans med Eurosystemet även framöver kommer att vara ett ankare av stabilitet och förtroende.

Jag vill gärna ta tillfället i akt att önska min efterträdare Mario Draghi allt gott. Han har i ECB-rådet under de senaste åren visat prov på sin visdom och sina erfarenheter. Han har deltagit i alla beslut som fattats i rådet. Hans framstående kvaliteter kommer att göra hans ledarskap för det europeiska monetära teamet, tillsammans med direktionen och ECB-rådet, framgångsrikt.

Avslutningsvis önskar jag tacka alla de människor jag under flera år har arbetat tillsammans med i projektet för Europas ekonomiska och monetära union. Idag önskar jag först och främst tacka mina kollegor här på ECB, nuvarande och tidigare direktionsledamöter, medlemmar i ECB-rådet och i allmänna rådet. Jag skulle vilja tacka all personal på ECB, alla medarbetare som med sitt arbete, sitt kunnande, sin kraft och entusiasm outtröttligt har gjort sin insats för att vi ska kunna förverkliga vårt huvudmål. De är värda all uppskattning, erkännande och tacksamhet för allt de har gjort.

Dagens situation kräver att vi agerar omedelbart. För att komma framåt måste vi ha en vision av vart vi är på väg, en känsla för riktning.

Omedelbart agerande! Goethe sa en gång: ”Wissen ist nicht genug; wir müssen es anwenden. Wollen ist nicht genug; wir müssen es tun!” (Att veta räcker inte - vi måste tillämpa. Att vilja räcker inte – vi måste agera.)

Jag tror att det är precis detta som behövs för att ge Europa inspiration under de kommande dagarna.

Vad beträffar riktningen ! Jean Monnet använde följande uttryck om oss, om vår framtid: ”Continuez, continuez, il n’y a pas pour les peuples d’Europe d’autre avenir que dans l’union”. (Framåt, framåt! Det finns ingen annan framtid för Europas folk än i förening.) Och Alcide De Gasperi: ”è la volontà politica di realizzare l'Unione che deve essere il fattore determinante, la forza di propulsione”. (Den viktigaste faktorn av alla är den politiska viljan att skapa unionen.)

Tack för uppmärksamheten.

Speaking engagements

Kontakt för media