Är det ECB:s fel att sparare får dålig ränta på sitt sparande?

18 maj 2015

Är Europeiska centralbankens låga styrräntor som en skatt på sparare? Centralbanken beskylls ofta för att ha sänkt styrräntan så mycket att vanligt folk inte längre får någon ränta på sitt sparande. Låg rånta gör lånen billigare för låntagarna. I slutändan blir det inte mycket kvar för långivarna och felet sägs ligga hos centralbanken. En undersökning rättar nu till de här missförstånden.

Undersökningen visar att det inte är centralbanken som avgör spararnas realränta, dvs. räntan på längre sikt när man tar hänsyn till inflationen. Det är i stället så att den reala avkastningen på investeringar på medellång sikt beror på hur uppfinningsrik och ung en ekonomi är, i vilket skick vägar och annan infrastruktur befinner sig, hur flexibel arbetsmarknaden är och hur tillväxtvänlig statens politik är. Det är den reala ekonomin som skapar real avkastning. Centralbanken hjälper till genom att säkerställa prisstabilitet, förklarar undersökningens upphovsmän, Ulrich Bindseil (ECB), Jörg Zeuner (KfW) och Clemens Domnick (KfW). Om ECB avsiktligt skulle föra en olämplig penningpolitik, kan detta bromsa ekonomin ytterligare och alltså även påverka spararnas förväntade intäkter på lång sikt.

En svag ekonomi och låg ränta till följd av detta är en allvarlig sak för alla sparare i euroområdet. Låg avkastning betyder att det tar mycket längre tid att spara till ett visst belopp. Köpet av en ny bil kan behöva skjutas upp eller man kan tvingas höja sitt pensionssparande för att få ihop till den pension man planerat för. Det som spelar roll i det här sammanhanget är dock inte hur hög den nominella räntan på investeringen är. Det viktiga är hur mycket ränta man får på sitt sparande efter avdrag för den penningvärdesförsämring som inflation innebär. Den här skillnaden framhålls av författarna till rapporten ”Critique of accommodating central bank policies” som publicerats av ECB. De visar att centralbanken påverkar nominella räntor, dvs. utan beaktande av inflationen. Den avgörande reala avkastningen (räntan) för spararna beror emellertid på flera faktorer, exempelvis innovation, demografi och arbetsmarknad, hävdar Ulrich Bindseil, Jörg Zeuner och Clemens Domnick i sin rapport.

De skriver att det bara är på kort sikt, 1-2 år, som penningpolitiken i viss utsträckning kan påverka den reala avkastningen. Men för de allra flesta sparare är ett så kort perspektiv inte av avgörande betydelse. När ekonomin är svag och inflationen låg kan en restriktiv penningpolitik på längre sikt t.o.m. vara skadlig för spararna, eftersom den försvagar ekonomin ännu mer och därmed även dess förmåga att ge högre real avkastning. Inte alla räntehöjningar är alltså bra för spararna. För höga räntor när ekonomin är svag kan leda till att spararna får något mer pengar ett tag men på lång sikt förlorar de ännu mer.

Dålig penningpolitik kan leda till instabilitet och störningar i ekonomin, visar undersökningen. Bra penningpolitik utgör däremot en av förutsättningarna för en hållbar och stabil tillväxt. Den kan dock inte påverka den reala avkastningen på investeringar på medellång och lång sikt. Och även om den kunde det så är det ECB:s uppgift att säkerställa prisstabilitet. För att uppnå detta siktar ECB på en årlig inflation som ligger strax under 2 %.

Författarna till rapporten varnar för att historien har visat vad som händer när en centralbank överger sitt mål och bedriver en olämplig penningpolitik utan att ta hänsyn till inflationen eller tillståndet i ekonomin. Under och omedelbart efter första världskriget höll Deutsche Reichsbank fast vid en styrränta som var alltför låg, trots den efterfrågechock som kriget förorsakat och trots den stigande inflationen. Resultatet blev hyperinflation. Tyskland upplevde också det motsatta: i början av 1930-talet höjde Reichsbank räntorna trots en kollapsande ekonomi och kraftigt sjunkande priser. Det resulterade i en nedåtgående spiral och en allt djupare depression.

I sin rapport drar Bindseil, Zeuner och Domnick slutsatsen att penningpolitik inte kan visa vägen ut ur en situation med låg ekonomisk tillväxt och därav följande låg ränta på folks besparingar. Deras förslag är bl.a. ökade incitament till forskning och utveckling, bättre utbildning, snabbare integrering av invandrare på arbetsmarknaden och bättre villkor för privata investeringar. En tillväxtvänlig regeringspolitik av det slaget kan stärka den reala ekonomin. Enligt författarna är det först då invånarna i euroområdet kan förvänta sig att åter få högre ränta på sitt sparande.