Banking Supervision
Svenska
Other languages1 +
Menu

Digitala baspengar: en utvärdering ur ECB:s perspektiv

Tal av Yves Mersch, ledamot av Europeiska centralbankens direktion
Avskedsceremoni för Pentti Hakkarainen, vice ordförande i direktionen för Finlands Bank,
på Finlands Bank i Helsingfors, 16 januari 2017

Vi lever i en digital era. Internet och bärbara uppkopplade enheter har radikalt förändrat hur vi använder och utbyter information och pengar. Pengar har på många vis digitaliserats och vi kan nu t.ex. skicka pengar elektroniskt och betala med e-pengar.

Jag kommer idag att fokusera på en typ av digitala pengar - centralbankers digitala valuta eller digitala baspengar (Digital Base Money, DBM). Detta är pengar som uppvisar två karaktärsdrag: 1) precis som kontanter i omlopp är DBM en fordran på en centralbank men (2) i motsats till kontanter är de digitala.

DBM finns förstås redan. Affärsbanker och vissa andra typer av institut håller digitala fordringar på centralbanker i form av inlåning. Det har dock nyligen diskuterats om centralbanker borde tillhandahålla DBM till en bredare krets av motparter och möjliggöra för icke-banker, inbegripet hushåll, att ha konton hos centralbanken. Den kinesiska centralbanken (People’s Bank of China), Bank of England och Sveriges riksbank har skrivit om det här ämnet eller indikerat att de arbetar med frågan.

Jag ser två skäl till varför diskussionen om DBM har startat.

Det första är att e-betalningar har blivit allt mer populära. Finansindustrin har redan lanserat ett antal metoder för att göra e-betalningar, t.ex. kreditkort, betalkort och förbetalda kort. Dessa metoder baseras dock på affärsbankspengar och vissa människor kanske föredrar att ha en fordran på centralbanken för att undvika risken att en affärsbank går i konkurs. Det skulle kunna leda till en framväxande efterfrågan på DBM.

Det andra skälet är att den tekniska utvecklingen nu skulle kunna göra införandet av DBM mycket lättare och potentiellt mindre kostsamt än för tio år sedan. Detta omfattar en teknik med öppen logg, s.k. Distributed Ledger Technology eller DLT. En variant används för Bitcoin.

Detta är goda skäl till att börja diskutera DBM och att forska i ämnet för att på så vis bättre förstå vilka DBM-alternativ som finns tillgängliga och vilka följder de kan få för centralbankers förmåga att uppfylla sina mandat. I vissa europeiska länder. t.ex. Danmark och Sverige, har e-betalningar börjat tränga undan kontanter. Detta kan sätta ytterligare fart på diskussionerna. I euroområdet ser vi emellertid ingen trend bort från kontanter. Tvärtom har efterfrågan på sedlar i euroområdet ökat under de senaste åren och har vida överstigit ökningen i den ekonomiska aktiviteten.

För ECB är diskussionen därför främst analytisk. Framför allt skulle ECB behöva förstå effekterna – positiva eller negativa – av DBM på det som är vårt primära mål, dvs. att upprätthålla prisstabiliteten, innan vi överväger ett införande av DBM. Dessutom måste varje utvärdering av DBM ta hänsyn till ett antal övergripande aspekter, dvs. 1) teknisk säkerhet, 2) effektivitet, 3) teknikneutralitet och 4) fritt val av betalningsmedel för användarna.

Idag skulle jag vilja beskriva några av de olika möjligheterna för att utforma, ge ut och hantera DBM samt diskutera en del potentiella konsekvenser. Listan är inte uttömmande men kan ge en inblick i frågans komplexitet.

Kontobaserade penningmedel kontra värdebaserade digitala baspengar

Låt mig börja med en primärt rättslig aspekt, dvs. skillnaden mellan kontobaserade och värdebaserade DBM. Nuvarande DBM i form av affärsbankers inlåning i centralbanker är kontobaserade. En överföring av DBM från en bank till en annan är avslutad när dessa medel debiteras den betalande partens konto och krediteras den mottagande partens konto. Centralbanken är direkt involverad eftersom den registrerar överföringen.

Kontanter är annorlunda. De är värdebaserade och inga konton berörs. En kontanttransaktion är avslutad när betalaren räcker över pengarna till betalningsmottagaren. Centralbanken registrerar inte kontantbetalningar, bara den inledande utgivningen och det slutliga återlämnandet.

DBM som innehas av icke-banker kan vara antingen kontobaserade, i vilket fall centralbanken öppnar ett konto för intresserade icke-banker, eller så kan de vara värdebaserade som kontanter. I sådana fall skulle intresserade icke-banker behöva vara utrustade med e-plånböcker för att kunna använda DBM. En överföring av DBM skulle innebära att dessa medel debiteras betalarens e-plånbok och krediteras betalningsmottagarens enhet utan att centralbanken är inblandad.

Det kan av flera skäl spela en roll om DBM är kontobaserade eller värdebaserade. Låt mig nämna två. Det första är att värde- och kontobaserade DBM kan behöva väldigt olika typer av teknologi med olika säkerhetsdetaljer och kostnader. DLT kan vara lämplig för båda men på olika vis. Det andra skälet är att anonymitet vis-a-vis centralbanken bara kan uppnås med värdebaserade DBM. Dessa faktorer kan påverka efterfrågan på DBM från icke-banker och huruvida användningen av DBM som ersättning för kontanter eller bankinlåning skulle öka.

Alternativ för att tillhandahålla DBM

Med denna åtskillnad i åtanke vill jag nu komma till hur DBM skulle kunna spridas till icke-banker.

En enkel metod vore att tillåta icke-banker att omvandla pengar på konton i affärsbanker till DBM till en växelkurs av 1 till 1. Kontanter kan alltid betalas in på ett bankkonto och detta skulle således göra det möjligt för icke-banker att omvandla kontanter till DBM.

Det kan hävdas att en sådan strategi skulle kunna leda till att uttagsanstormningar inträffar båda lättare och snabbare. Icke-banker skulle kunna reagera på dåliga nyheter om en viss bank och snabbt flytta sina insättningar till DBM (som inte riskerar att drabbas av betalningsinställelse) och det skulle inte finnas nåt behov av kontanter under madrassen. Detta skulle motverka viktiga regleringsåtgärder för att minska överdriven volatilitet i förflyttning av medel mellan olika typer av investeringar.

Men redan nu är det lätt att flytta pengar från en bank i svårigheter till en annan bank där pengarna upplevs vara säkrare så jag ser ingen ytterligare risk för uttagsanstormningar om en bank hamnar i problem. Situationen skulle däremot se annorlunda ut vid en systemisk bankkris. Om insättarna skulle uppfatta hela affärsbanksektorn som bräcklig kan DBM leda till att en sektoromfattande uttagsanstormning blir troligare och allvarligare, med negativ påverkan på finansmarknadens effektivitet.

Beroende på hur attraktiv DBM är för icke-banker är naturligtvis en mer gradvis ersättning av konton i affärsbanker också en möjlighet. Detta skulle få andra effekter på affärsbankerna. Exempelvis kan affärsbanker med överskottsreserver hos centralbanken minska detta överskott när de ser DBM-orsakade utflöden från bankkonton. Detta kan öka deras lönsamhet i dagsläget, eftersom inlåning har högre ränta än överskottsreserver.

Däremot kan banker utan överskottsreserver hos centralbanken behöva ersätta inlåning med centralbankskrediter. De skulle behöva lämna mer säkerheter till centralbanken. Och räntan som ska betalas på centralbankskrediter kan, åtminstone i normalfallet, vara högre än den genomsnittliga räntan på kundinlåning. Lönsamheten för dessa banker kan påverkas negativt, med följder som högre räntor på banklån. Dessa effekter kan komma att kräva att centralbankens styrräntor justeras och kan försvåra penningpolitiken fram till dess att ett nytt jämviktsläge uppnås.

Mer restriktiva tillvägagångssätt för spridning av DBM kan övervägas. Centralbanken kan t.ex. tillhandahålla DBM till icke-banker enbart i samband med köp av tillgångar. Detta skulle innebära att för att erhålla DBM måste icke-banker sälja vissa tillgångar till centralbanken. De skulle inte ha möjlighet att direkt konvertera inlåning i en affärsbank eller kontanter till DBM.

Centralbanken kan med detta mer restriktiva tillvägagångssätt behålla full kontroll över volymen DBM. Den kan besluta hur mycket tillgångar som ska köpas. Uttagsanstormningar eller gradvisa utflöden av inlåning från affärsbanker skulle inte uppstå.

Ett sådant tillvägagångssätt skulle emellertid kunna leda till svåra policybeslut för centralbanker. Vilka tillgångar ska köpas, hur mycket ska köpas och till vilket pris? Om efterfrågan på DBM är hög jämfört med den mängd DBM centralbanken vill tillhandahålla kan två olika priser på godtagbara tillgångar uppstå: ett marknadspris i handel mellan två marknadsaktörer och ett pris över marknadspriset när samma tillgångar säljs till centralbanken i utbyte mot DBM. Som följd därav skulle DBM bli mer värda än kontanter och affärsbanksinlåning. DBM skulle följaktligen bli en egen valuta. Centralbanken skulle stå som utgivare av två olika valutor – något som inte verkar vara i linje med grundläggande ECB-principer.

Vill centralbanken undvika en sådan situation måste den antingen öka den mängd DBM som den tillhandahåller eller göra DBM mindre attraktiv, t.ex. genom att sänka räntan på DBM. Jag återkommer till detta.

Givet dessa utmaningar torde den enklaste lösningen vara att tillåta icke-banker att konvertera bankinlåning direkt till DBM till en växelkurs av 1 till 1. Detta verkar vara en mer tilltalande lösning med tanke på att icke-banker framför allt byter kontanter mot DBM, snarare än de byter bankinlåning mot DBM. Så länge som DBM primärt ersätter kontanter förefaller det inte uppstå några negativa sidoeffekter av DBM. I det sammanhanget bör man överväga att göra DBM så likt kontanter som möjligt, åtminstone tills mer erfarenheter har samlats.

Ränta på DBM

Därmed kommer vi in på nästa viktiga fråga: hur ska centralbanker betala ränta på DBM som hålls av icke-banker?

För euroområdet kunde en väg vara att betala samma ränta på DBM som på affärsbankernas överskottsreserver hos centralbanken, dvs. samma som räntan på inlåningsfaciliteten. Detta betyder att man tillämpar en penningpolitisk ränta direkt på medel som innehas av icke-banker. Potentiellt kan detta stärka transmissionen av penningpolitiska räntebeslut till ekonomin.

Räntan på inlåningsfaciliteten är för närvarande -0,4 procent. Med den inlåningsräntan kan efterfrågan på DBM bli låg. Men i normala tider, när räntan är positiv, skulle avkastning på DBM kunna innebära risker. Det skulle kunna göra det för attraktivt att omvandla inlåning från affärsbanker till DBM. Och, som jag sa för ett par minuter sedan, detta kan få negativa sidoeffekter.

Ett alternativ vore att sätta räntan på DBM till 0 procent. Det är den "ränta" som kontanter (alltså sedlar och mynt) de facto uppbär. Om räntan är 0 procent är det inte troligt att icke-banker konverterar inlåning från affärsbanker till kontanter eller DBM om motivet bara är att få en bättre avkastning. Även i ett läge med negativa centralbanksräntor är det sällsynt att privatkunder får en negativ ränta på sina bankkonton.

Men även 0 procent ränta på DBM som innehas av icke-banker är inte utan policyrisker. Om banker har stora överskottsreserver med negativ ränta hos centralbanken kan de försöka hitta vägar för att ersätta sina överskottsreserver med DBM, t.ex. genom att sätta upp ett dotterbolag som inte är en bank. Detta kan motverka penningpolitiken.

Om centralbanken bedömer att denna risk är viktig kan den kombinera de två tillvägagångssätt som jag hittills har nämnt. Den kan sätta avkastningen på tillgodohavanden som innehas av icke-banker till 0 procent om räntan på inlåningsfaciliteten är positiv. Och om den är negativ kan vi sätta den till samma som räntan på inlåningsfaciliteten. Detta kan dock leda till starka rörelser från DBM när räntan på inlåningsfaciliteten blir negativ.

Dessutom finns det en risk att en negativ ränta på icke-bankers fordringar på en centralbank drastiskt underminerar förtroendet för centralbanken.

DBM-teknik

Låt mig slutligen nämna den tekniska dimensionen av DBM. Jag sa att ett skäl till varför diskussionen om DBM för icke-banker har startat är att vi nu har teknologi som gör det enklare att utfärda DBM. Detta omfattar framför allt Distributed Ledger Technology (DLT). DLT har stor potential men är den tillräckligt avancerad för att användas av centralbanker? Ett gott anseende är avgörande för centralbanker. Vi kan inte tillåta oss felaktigheter i den teknik vi använder. Innan centralbanken kan börja tillhandahålla DBM till icke-banker behöver vi vara säkra på att DBM inte förmodas ha negativa ekonomiska sidoeffekter men även att de berörda systemen är operativt effektiva och säkra.

Men låt oss inte vara dogmatiska heller. Om en mer effektiv, men absolut säker, teknik kan hittas skulle ett införande av denna teknik sänka kostnaderna för både centralbanken och användarna och således för hela samhället.

Slutsatser

Låt mig sammanfatta.

Det finns många sätt att utforma DBM för icke-banker. De olika alternativen har möjliga effekter, både positiva och negativa, som vi noga behöver studera och överväga. Först när det bästa sättet för utformning av DBM har identifierats kan ett beslut fattas om huruvida DBM för icke-banker ska införas överhuvudtaget. Den viktigaste frågan för ECB är om införandet av DBM skulle påverka vår förmåga att uppfylla vårt uppdrag. Effekten kan bli negativ om icke-banker i bred skala ersätter sin bankinlåning med DBM. Mer generellt måste ett förverkligande av DBM bedömas mot 4 principer: 1) teknisk säkerhet, 2) effektivitet, 3) teknikneutralitet och 4) fritt val av betalningsmedel för användarna.

Det har också spekulerats om centralbankers avsikt att avskaffa kontanter. Låt mig alltså understryka en aspekt avseende valfrihet: om DBM införs för icke-banker så kommer de att existera parallellt med kontanter under överskådlig tid. Det skulle bara vara ytterligare en möjlighet för icke-banker att inneha pengar. Och de som är skeptiska till uppkopplade enheter fortsätter givetvis att använda kontanter.

Även där effektivitetsvinster är möjliga när människor byter ut en del av sina kontanter mot DBM kräver detta fortfarande att den teknik som används för DBM är operationellt tillförlitlig och säker mot attacker. Enbart teknisk genomförbarhet och kostnadsskäl kommer inte att ändra vårt uppdrag.

Tack!

Kontakt för media