Följande kriterier skall uppfyllas

Prisutveckling

Fördragets bestämmelser

  • Enligt artikel 140.1 första strecksatsen i fördraget krävs
    en hög grad av prisstabilitet. Detta ska framgå av att inflationstakten ligger nära den i de (högst tre) medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.
  • I artikel 1 i protokollet (nr 13) om konvergenskriterierna som avses i artikel 140.1 i fördraget föreskrivs att
    kriteriet om prisstabilitet enligt artikel 140.1 första strecksatsen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen ska uppvisa en hållbar prisutveckling och en genomsnittlig inflationstakt som inte med mer än 1½ procentenheter överstiger inflationstakten i de, högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Inflationen ska mätas med hjälp av konsumentprisindex på en jämförbar grund, med beaktande av skillnader i nationella definitioner.

Tillämpning av fördragets bestämmelser

  • Vad beträffar ”den genomsnittliga inflationstakten under en tid av ett år före granskningen” har denna beräknats som ändringen i senast tillgängliga tolvmånadersgenomsnitt för det harmoniserade indexet för konsumentpriser (HIKP) jämfört med föregående tolvmånadersgenomsnitt.
  • Begreppet ”de, högst tre, medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet” som används som definition av referensvärdet, tillämpas genom att ta det ovägda aritmetiska genomsnittet av inflationstakten i de tre länder som har lägst inflationstakt, såvida det inte finns s.k. outliers (mätvärden som ligger på (mycket) stort avstånd från övriga mätvärden). Prisutvecklingen i ett land kan bedömas vara en outlier om inflationstakten är väsentligt lägre än den i andra medlemsstater p.g.a. ett antal landsspecifika faktorer (se ECB:s konvergensrapport 2010 för mer information).

Utveckling av de offentliga finanserna

Fördragets bestämmelser

  • Enligt artikel 140.1 andra strecksatsen i fördraget krävs
    en hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn. Detta ska framgå av att den offentliga sektorns finanser inte uppvisar ett alltför stort underskott enligt bestämmelserna i artikel 126.6.
  • I artikel 2 i protokollet (nr 13) om konvergenskriterierna som avses i artikel 140.1 i fördraget föreskrivs att detta kriterium innebär
    att medlemsstaten vid tidpunkten för granskningen inte får vara föremål för något beslut av rådet enligt artikel 126.6 i detta fördrag om att ett alltför stort underskott föreligger.

Förfarande vid alltför stora underskott

Förfarandet vid alltför stora underskott beskrivs i artikel 126. Enligt artikel 126.2 och 126.3 ska Europeiska kommissionen utarbeta en rapport om en EU-medlemsstat inte uppfyller kravet på budgetdisciplin, särskilt om
  1. andelen av det förväntade eller faktiska underskottet i den offentliga sektorns finanser och i procent av BNP överstiger ett visst referensvärde (som i protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott fastställts till 3 % av BNP), såvida inte
    • detta procenttal har minskat väsentligt och kontinuerligt och nått en nivå som ligger nära referensvärdet, eller om
    • referensvärdet endast undantagsvis och övergående överskrids och procenttalet fortfarande ligger nära referensvärdet.
  2. skuldsättningen i den offentliga sektorn, i procent av BNP, överstiger ett visst referensvärde (som i protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott fastställs till 60 % av BNP), såvida inte detta procenttal minskar i tillräcklig utsträckning och närmar sig referensvärdet i tillfredsställande takt.

Ytterligare bestämmelser

  • Den rapport som kommissionen utarbetar ska beakta om det offentliga underskottet överstiger de offentliga investeringsutgifterna liksom alla andra relevanta faktorer, bl.a. landets ekonomiska läge och budgetsaldo på medellång sikt.
  • Om kommissionen anser att det föreligger risk för ett alltför stort underskott i en medlemsstat kan den också utarbeta en rapport även om kraven är uppfyllda enligt kriterierna. Ekonomiska och finansiella kommittén ska avge ett yttrande om kommissionens rapport.
  • I enlighet med artikel 126.6 ska EU-rådet slutligen, på grundval av kommissionens rekommendation och efter att ha beaktat alla synpunkter som den berörda medlemsstaten kan vilja framföra, efter en övergripande bedömning och med kvalificerad majoritet, och utan den berörda medlemsstaten, besluta om det föreligger ett alltför stort underskott i en medlemsstat.

Procedurfrågor och tillämpningen av fördragets bestämmelser

ECB uttrycker sin syn på de offentliga finansernas utveckling för att granska konvergensen. För att bedöma hur hållbar denna utveckling är undersöker ECB centrala indikatorer på utvecklingen av de offentliga finanserna under den berörda perioden. Man beaktar även utsikterna och utmaningarna för de offentliga finanserna och ser särskilt till kopplingarna mellan utvecklingen av underskottet och skulden.

Växelkursutvecklingen

Fördragets bestämmelser

  • Enligt artikel 140.1 tredje strecksatsen i fördraget krävs
    "iakttagande av det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism under minst två år utan devalvering i förhållande till euron."
  • I artikel 3 i protokollet (nr 13) om konvergenskriterierna som avses i artikel 140.1 i fördraget föreskrivs att
    kriteriet om deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism enligt artikel 140.1 tredje strecksatsen i nämnda fördrag innebär att kursrörelserna för en medlemsstats valuta ska ha legat inom det normala fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, utan att allvarliga spänningar har uppstått, under minst de senaste två åren före granskningen. Särskilt ska medlemsstaten inte på eget initiativ ha devalverat sin valutas bilaterala centralkurs i förhållande till euron under denna period.

Tillämpning av fördragets bestämmelser

I fördraget nämns kriteriet rörande deltagande i ERM2 (som föregick ERM i januari 1999).
  • För det första tittar ECB på om landet har deltagit i ERM2 under minst två år före granskningen (i enlighet med protokoll nr 13).
  • För det andra fokuserar bedömningen av växelkursstabiliteten gentemot euron på om växelkursen har legat nära centralkursen i ERM2 samtidigt som hänsyn tas till faktorer som kan ha lett till en appreciering, vilket är i linje med den metod som har använts tidigare. Bredden på fluktuationsbandet inom ERM2 påverkar i detta sammanhang inte bedömningen av kriteriet om växelkursstabilitet.
  • För det tredje bemöts frågan om "allvarliga spänningar" i allmänhet genom att granska i vilken grad växelkurserna avvikit från centralkurserna i ERM2 i förhållande till euron. Detta görs genom att använda indikatorer som växelkursvolatilitet gentemot euron och även differensen mellan korta räntor i förhållande till euroområdet och dess utveckling samt genom att beakta vilken roll valutainterventioner har spelat och internationella finansstödsprograms betydelse för att stabilisera valutan.

Utvecklingen av långa räntor

Fördragets bestämmelser

  • Enligt artikel 140.1 fjärde strecksatsen i fördraget krävs en varaktighet i den konvergens som medlemsstaten har uppnått och i dess deltagande i Europeiska monetära systemets växelkursmekanism, såsom det kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån.
  • I artikel 4 i protokollet (nr 13) om konvergenskriterierna som avses i artikel 140.1 i fördraget föreskrivs att
    kriteriet om konvergens i räntorna enligt artikel 140.1 fjärde strecksatsen prisstabilitet i nämnda fördrag innebär att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen ska ha haft en genomsnittlig långfristig nominell räntenivå som inte med mer än två procentenheter överstiger motsvarande räntenivå i de medlemsstater (högst tre) som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. Räntan ska beräknas på grundval av långfristiga statsobligationer eller jämförbara värdepapper med beaktande av skillnader i nationella definitioner.

Tillämpning av fördragets bestämmelser

  • För det första, när det gäller en genomsnittlig långfristig nominell ränta som iakttagits under en tid av ett år före granskningen, har den långa räntan beräknats som ett aritmetiskt medelvärde under de senaste tolv månader för vilka HIKP-uppgifter är tillgängliga.
  • För det andra tillämpas begreppet "de högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet”, som används för att bestämma referensvärdet genom att använda det ovägda aritmetiska medelvärdet av den långa räntan i samma tre medlemsstater som ingår i beräkningen av referensvärdet för kriteriet om prisstabilitet. Räntorna mäts på grundval av harmoniserade långa räntor som tagits fram i syfte att bedöma konvergensen.