Navigation Path: Home > The European Central Bank > Organisation > Uppgifter > Valutamarknadsoperationer
Eurosystemet utför valutamarknadsoperationer enligt artikel 105 och i överensstämmelse med artikel 111 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen. Valutamarknadsoperationer innefattar
Om det inte finns formella överenskommelser eller allmänna riktlinjer får Eurosystemet, om och när så behövs, besluta om att genomföra valutainterventioner. Eurosystemet kan utföra valutainterventioner antingen på egen hand (unilateralt) eller inom ramen för en samordnad intervention som inbegriper andra centralbanker (samordnad intervention).
Interventioner kan antingen utföras direkt av ECB (centraliserat) eller av de nationella centralbankerna, på ECB:s vägnar (decentraliserat), i egenskap av ombud på öppen basis. Om verkställandet av interventionen sker centraliserat eller decentraliserat saknar betydelse med hänsyn till transaktionens slutliga syfte.
Varje intervention i EU-valutor ska genomföras utan att det påverkar ECB:s huvudmål att upprätthålla prisstabilitet, och utföras av Eurosystemet i nära samordning med de berörda centralbankerna utanför euroområdet, särskilt vad gäller finansieringen av interventionen.
Valutainterventioner kan också äga rum inom ramen för växelkursmekanismen (ERM II), som trädde i kraft vid starten av etapp tre av Ekonomiska och monetära unionen (EMU). ERM II baseras i huvudsak på två rättsliga dokument: Europeiska rådets resolution av den 16 juni 1997 och överenskommelsen av den 1 september 1998 mellan ECB och de nationella centralbankerna i de EU-medlemsstater som står utanför euroområdet, i dess ändrade lydelse.
För närvarande ingår tre länder i ERM2: Danmark (sedan den 4 januari 1999, efter att ha deltagit i ERM1), och Litauen (sedan den 28 juni 2004) och Lettland (sedan den 2 maj 2005). Även de länder som gick med i EU den 1 maj 2004 och den 1 januari 2007 förväntas förr eller senare gå med i växelkursmekanismen.
(gäller sedan den 29 maj 2008)
Valutainterventioner kan bl.a. utföras inom ramen för institutionella växelskursrelationer mellan euron och valutorna i länder utanför Europeiska unionen (t.ex. den amerikanska dollarn och den japanska yenen). Vad beträffar dessa valutor definierar artikel 111 i fördraget två möjliga alternativa institutionella arrangemang.
Hittills har inget av dessa två förfarandena inletts. I båda fallen skulle Ekofin-rådet involvera ECB antingen med en rekommendation eller konsultation. Båda dessa institutionella förfaranden måste emellertid ske i överensstämmelse med huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet. ECB:s kapacitet att utföra valutainterventioner är inte begränsad till dess innehav av utländsk valuta. ECB kan också finansiera interventioner på andra sätt till exempel genom valutasvappar.