Europeisk integration

Den europeiska integrationens utveckling

Europeiska unionen (EU), som vi känner den idag, grundades 1952 som Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). De länder som grundade unionen var Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Tanken var att de resurser som hade varit nödvändiga för världskrigen, kol och stål, inte skulle administreras under nationell suveränitet för att säkerställa varaktig fred.

Uppmuntrade av framgången beslutade samma sex länder snart att integrera andra sektorer, som jordbruk, för att ta bort handelshinder och bilda en gemensam marknad. Samma sex länder upprättade 1958 Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Institutionerna i dessa tre gemenskaper slogs samman 1967. Med tiden gick andra europeiska länder med i de dåtida Europeiska gemenskaperna (EG) eller, efter Maastrichtfördraget (1993), Europeiska unionen i flera omgångar.

Lissabonfördraget, som snarare är ett ändringsfördrag än ett konstitutionsfördrag, trädde i kraft den 1 december 2009. Det ändrar Fördraget om Europeiska unionen (Maastricht) och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Rom). I fördraget fastställs nya institutionella ramar i syfte att göra dagens EU med 27 medlemsstater till en mer demokratisk, mer transparent och effektivare union. Ett annat syfte är att göra EU:s insatser enhetligare och synligare i världen.

Integration innebär i det här sammanhanget att länderna tar gemensamma beslut i många frågor, godkänner policyn inom vitt skilda områden från jordbruk till kultur, från konsumentfrågor till konkurrens och från miljö och energi till transport och handel.

Den gemensamma marknaden skulle vara formellt genomförd i slutet av 1992, men det finns fortfarande områden där det behövs ytterligare arbete, t.ex. att skapa en verklig gemensam marknad för finansiella tjänster.

Källa: www.europa.eu

Mer information om Lissabonfördraget finns på http://europa.eu/lisbon_treaty